Aftonbladet – 20 februari 1839, sida 2

va klagomål öfver deras stillastående eller förIfall, och projekter till deras upphjelpande oupphörligen låtit sig förspörjas. Än har man hört ridderskapet och adeln, ej sällan understödde af presterne, klaga öfver knapp tillgång och höga priser på alla slags kramvaror och lyxartiklar, öfver ocker och jordens skuldsättning; än hafva klagemåler kommit fråm idkarne sjelfva, dels i egenskap af individer och skrån, som aldrig tröttnat att lufvas, att utskrika och förfölja hvarandra inbördes med alla de medel, dem näringsafunden och inplantadt skråsinne kunnat upptänka, dela i egenskap af ståndskorporation eller borgerskap, som oupphörligt legat öfver regeringarne med anspråk på previlegier, på skydd mot intrång, ech med all makt sökt stadga den besynnerliga grundsatsen, alt borgerliga yrkem icke i och för sig sjelfva äro vinstgifrande för dem, som lärt och uteslutande egnar sig åt desamma, utan måste skyddas genom uteslutande rättigheter och direkta understöd, mot dem som icke lart och icke uteslutande egna sig deråt; än hafva slutligen regeringarne sjelfve funnit sig obelåtne med de s. k. borgerliga näriagarnes tillstånd, och, ur många olika grunder samt på många, derifrån härledda, olika sätt, projekterat och åtgärdat för; deras upphjelpande. Bondeståndet, eller som man med afseende på ifrågavarande angelägenhet kunde kalla det, bondeoch bergsmansståndet, har visserligen äfven då och då tillåtit sig litet missnöje och knot, men dessa hafva oftast mer afsett handelsän handtverksdespotismen, mer bestått i en underdånig bönfallan, att böndernas rätt att genom köp eller åtminstone byte afsätta samt till de aldra angelägnaste behof bereda jordens, bergens eller vattnens alster icke allt för mycket måtte inskränkas, än ianspråk på någon större eller radikal räfst med skråoch monopoliisystemet. Att utreda orsakerna till all denna klagan och till de olika, ofta alldeles motsatta förslagerna eller åtgärderna för dess afhjelpande, vo re att skrifva Svenska borgerliga näringarnes och näringslagstiftningens historia, och blotta eskissen dertill skulle öfverskrida en tidnings ändamål och utrymme. ) Första grunden till Iden fortfarande oredan skulle dock säkert, vid en sådan utredning, igenfinnas deri, att näringslagstiftningen, icke såsom jordbrukslagstiftninger, är genuint Svensk. Den var från början en alldeles ny lära, införd af främlingar, som hade sina gudar i ett främmande land. De infödde jbegrepo den icke stort, hyste icke serdeles förtroende till den främmande guden, men makade ändock plats åt honom, af samma skäl, som någon gång tillförne, eller emedan de af ett eller jannat järtecken slutade till hans existens. Främlingen trifdes icke derföre mindre väl, ty det är jen gammal erfarenhet, att nya gudars tjenare göra största skörden der, hvarest de hafva få, men väl slutna tempel, så att mysterierna ej nedstiga till massan; offren äro lika goda om de ock icke alltid gifvas caf godt hjerta. Sverges feodala I och presterliga herrar sågo i den nya näringssekten nya tjenare åt makten och vällefnaden, och då dessa tjenare tycktes dem för närgångna, sökteherrarne hålla dem på afstånd genom undantagslagar, som berättigade de mäktige att låta sig beljenas af bvem de helst önskade, äfven af den, som ej dyrkade )Zunfta och Gewohnheitena. Allmogen förblef då, som alltid, den verkliga lastdragarn för den borgerliga tungana, och måste med försakelser utan tal uppbära det nya näringsståndet, som egentligen arbetade för de högre stånden; ty att bonden icke mycket pjulit af de beqvämligheter eller lyxartiklar, som utgå från städernas verkstäder, derom viltnar Hela hans bohag, från och med harfven och plogen, till och med träskeden och tälgknifven på hans bord, och vallmarströjan på hans kropp. Regeringen i detta land, hvars historia förmenes vara dess konungarsa, har dock sällan v gat se med andra ögon än aristokratiens, d. v. mången gång med upplysningens och patriolismens, men icke mindre ofta med egennyttans, okunnighetens och fåfängans. Till någon fullkomligt ren och fördomsfri åsigt om näringarne j ) Vid våra universiteter, på hvilka man, till följe af institutionernas, mera sällan af personernas lyten, ofia lämpat den bekanta liknelsen om ett ur utan visare, som går och går, utan att någon ser hvad tiden lider, vore bearbetandet af en sådan historia på sitt rätta ställe. Man påstår