Aftonbladet – 6 februari 1839, sida 2

OM UPPFOSTRINGSVÄSENDET I SVERIGE g 2. De äldre Svenska Undervisningsverken. 1. Gymnasier och Skolor. (Forts. fr. gårdagsbl.) Methoden för undervisningssättet på Gymnasium skiljer sig väl från skolornas genom att icke hafva rum-klasser, med en lärare för hvarje; gymnasii-lärarne hafva hvar sina ämnen såsom i HM 2; dock utskiftas undervisningen på afdelningar (olika auditorier), hvarigenom ynglingarne äfven här blifva fysiskt skilde (i stället för att, såsom i J2 2, endast vara det psykiskt), och de sättas derigenom ur stånd att nyttjas till undervisare åt hvarandra. Hufvudolägenheten vid gymnasii-methoden består uti, att lektorn håller föreläsningar. Läraren bibehåller derigenom samma karakter, som i hela den äldre skolan, att ensam vara aktiv (se ofvan): han må ropa (framkalla enskild lärjunge) så ofta och så fintligt han vill, skola dock gymnasisterne 1 massa fortfara att vara öfvervägande passive, och knappt det: de sitta för läraren mest okände, oåtkomne och oåtkomlige. Orsaken till detta onda, och hvarföre det på gymnasium är hardt ohjelpligt, ligger deri, att gymnasisterne icke genomgått en nederskola, der de från början hållits till sjelfverksamhet. Skolmethoden sjelf har icke ifrån deras läsnings begynnelse vant dem vid, att, så vidt möjligt, läsa på egen hand, d. v. s. studera aktivt, utan de hafva gjort det passivt, insupande (i bästa fall) hvad läraren (den aktive) hinner inhälla, men i de flesta fall icke en gång insupande, utan tillslutande munnen; alltså ej en gång så mycket som passive, utan verklige neutrer. Komne på gymnasium fortfara de fleste i samma lynne, att hålla sig mneutrale vid lektorns föreläsningar. Han har rätt svårt att få dem så mycket som passive (åhörande och något när emottagande hvad han säger): men att blifva aktive (att sjelfve söka och finna hvad de på hvarje punkt af läsningen behöfva), det kan endast inträffa med några få. Det bedröfliga omtalas derföre, som är ganska troligt och naturligt, att på flera gymnasier ynglingarne i vissa ämnen till och med blifva okunnigare än de varit i skolan; glömma bort mycket, som de dernere lärt sig; och falla, i stället att stiga, något som dock strider emot de äldre läroverkens afsigt. Men att så skall kunna inträffa, begripes deraf, att i nederskolan håller läraren åtminstone icke föreläsningar, han far någorlunda realiter i tu med de hopar (läxlag) han har för sig, han går in emellan och ibland sina gossar, och kan derunder uppfinna många små sätt att åtminstone palliativt bringa åtskillige bär och der till ak