Aftonbladet – 6 februari 1839, sida 2

faktiska af saken; vi fråga till en början blott efter det möjliga, nöjda ändå, om detta gifves; ty då blir det en enskild magisters eller lektors fel, om han ej sätter det möjliga i verket. Men finnes icke heller möjligheten (begrips, i stort taget), då är det ej längre lärarens fel, utan institutionens. Frågas således: hvad medel gifver institutionen åt lärarne, för att hålla sederna vid magt? Hufvudsakligen tvenne: stryk i skolorna, och relegation för gymnasierna. Begge halva stora olägenheter. Det förra medlet är rått, verkar föga på själen, förvärrar ej sällan det onda, och är i synnerhet illa derföre, att det sätter Jläraren, som sjelf utöfvar klassens profoss-tjenst, i en dager af på en gång förhatlighet och löjlighe.s (genom de komiska attituderna, ofta förenade med öfverilningar, hetta, delinqventens påhitt att eludera profossens tillmåttningar 0. S. v.). Det sednare, eller relegationen, har det stora emot sig, att endast i urbota fall kunna användas; för öfrigt ät det icke ett korrektiv, hvilket likväl i synnerhet för ungdom mest behöfves, utan utgör ett skydd egentligen för institutet, hvarizenom detta befrias från en elakartad medlem, hvilken åter blef sådan just derföre, att institutet saknat medel att i tid kraftigt hålla hans seder vid magt. Visserligen förstå vi, att utom dessa begge medel, åtskilliga förmaningar äfven kunna låta höra af sig, hvilka säkert vid sina tillfällen uträtta mer än intet. Men mycket kunna de icke åstadkomma, utan med vilkor att redan förut något, som vi vilja kalla en religiös och moralisk atlmosfer, finnes i sjelfva institutet, osynligt men kraftigt hållande lärjungarne i det rätta, och medförande, att hvarje afsteg från goda seder af kamraterne sjelfve betraktas med vedervilja och förakt. Erfarenheten visar, att en skolgosse eller gymnasist nog kan sätta en hård panna emot sin lärares ovilja; men sällan uthärdar någon länge sina kamraters samfälda ogillande. Han skall, hvartut han ögnar, känna sig som en förkastad varelse, och fortfara så tills ban bättrar sig och blir en annan menniska igen. Den stora konsten till bibehållande af seder (verkliga och inre — icke blott en yttre, skenfager disciplin), är följaktligen den, att ifrån nedersta roten (första klassen) lärjungarne sjelfve göras så till sägandes utill aktie-egare i verhets moral: göras så intresserade deruti, att de i frågor af denna art alltid stå på lärarens sida, oeh utgöra hans upprigtiga bistånd till upprätthållande af ordringens Lelgd, hvadan han sjelf då endast behöfver stå som högste styresmannen, utan att sänkas ned i skuggan af att för disciplarne synas som deras naturliga fiende och plågoande. Sådant är bimmelsvidt skildt ifrån hvad man kallat Penalism. Penalismen (der den funnits och kanhända ännu finnes) var en moraliskt försämrande, ofta afskyvärd tygel, hvarmed de äldre lärjungarne kufvade de yngre: icke kufvade deras seder under moral och ordning, utan tyranniskt tvingade dem till slaftjenst under sina nycker. Ett slags yttre ordning hölls väl härigenom, men invärtes gäste hat, hämdbegär, list och lögn; och det säkra var, att en plågad gosse, när han i sin tur blef en af institutets äldre, icke försummade att taga sin skada igen, genom tyranni mot andra yngre. Den, som håller en sådan disciplin för god, saknar allt begrepp om verkliga seder. Det förfall, som man temligen allmänt ser rikets gymnasier hafva iråkat, grundar sig efter vår tanka ändå mindre på olägenheterna vid undervisnings-sättet, så svåra de också äro, än just på en bristande möjlighet, att, öfverhufvud, kunna hålla gymnasisternes seder vid godt tillstånd. Ty sedan till mensklighetens lycka penalismen på de flesta ställen upphört, och stryk destomindre på gymnasium går an, som lektorerne ofta icke skulle kunna rå på lärjungar af denna ålder, så återstar nu intet diciplinar-medel, mer än relegationen, hvars otjenlighet såsom korrektiv vi förut omtalat När sederna således, af högst begriplig anledning, upplösa sig på gymnasierna, kunna stulierna der icke särdeles väl lyckas, sjelfva lä;e-methodens gravamina äfven oberäknade. I skolorna kan dock något mera disciplin nållas genom det välsignade stryket. Men huru ytterst olämpligt, ringa verksamt till själisk ch sann sedlighet, samt dessutom för läraren sjelf degraderande äfven detta disciplinar-medel ir, hafva vi redan anmärkt.