Aftonbladet – 4 februari 1839, sida 2

skole närmare utlåla oss härom, när vik till den ömma frågan om sedernas vidma lande i läroverken. Men nu så länge ön blott vända uppmärksamheten på den or digbeten, huruvida det kan vara lämpli tillfoga ungdom ett slags straff för hvad gentligen icke brutit? och ifrågasätta: icke den skärpta student-examen är ett så Icke visar den sig som straff för yngl utgångne ur de begge nya undervisningsv för hvilka den faktiskt slagit utmärkt vi om man också kan spåra händelser, der dentbetygen för dem vacklat emeilan nå onåd, i stället för att fota sig på enkel visag men vi tala här ännu öflverallt o äldre verken och följaktligen om studentexa förhållande till dem. Här är det svårt, at se ett straff, och i allmänhet ett ganska skyldt straff. Huru koustigt åtskilliga nasii ephorer beklagat sig deröfver, är bekant, äfvensom huruleds abeskedligarec demici derföre göra den skärpta studentex: allt mjukare och mjukare. Men hvad ä detta? Jo, det är endast nåd, i ställe den onåd vi ofvanföre citerat: ingenstäd det rätt. Och hvarföre? jo, ty man vet hvart och huru man skall vända sig. Är det då icke så godt att en gång uppriktig? Ser man de lägre undervisn verken så verkligt nyttiga för den verld den tid, hvari Gud satt oss och våra barn de deraf hafva sannt gagn och ett godt för utkomst och ädelt lefnadssätt, utan att höfva aspirera till student, i andra fall ä rikare tillgångar och själsanlag dertill b och bra föranleda: så skall följden ovilkorl blifva, att ingen anmäler sig till akademis trädes-examen (studentblifning) utan me fullgod heskaffenhet, att fara för lycklig ge komst vid detta tillfälle ej uppstår. Då fordringarne för studentexamen skärpas kb mycket man helst finner för godt. Derafl v står då ingen olycka; intet straff äger rum obruten sak; och man skall se sjelfva ak mierna börja florera genom att endast quenteras af studenter med intresse för akademiska studierna. Detta com akadem nas möjliga flora tillhör väl något, som wi f i nästa Nr hafva att behandla; men vi finn: ke nu den anmärkningen ur vägen, att räd för akademiernas förfall, genom elementarl verkens uppkomst, är högeligen ogrundad: la vinna på att alla vinna. Ett universi lycka består icke i att hafva omkring sig högsta möjliga antal af personer, som fått nämning af cives academici, utan derulti, hafva eives, som sannerligen äro academici; må oekså vara mindre talrika, det gör int ting. Ty det förhåller sig med studenter, ru i ödmjukare mån, alldeles som med pro sorer: vi känna universiteter i Europa, som i ta af ett vida utbredt rykte blott för ett da stort professorsramn; och andra gifvas,s knappt någon känner, men de hafva sina tre professorer på lektionskatalogen. Så under ir det stäldt i verlden. — (Forts. i morgon.