Aftonbladet – 7 januari 1839, sida 3

UClaS RVjd, HY dag TLL SLYCKL ULVIN HY, UOLCH DICK varse på vägen en mängd landtfolk, som ropade åt henne att följa sig, om hon icke ville falla i Turi karnes händer. Vid denna fruktansvärda underrättelse hade hustrun blott en enda tanka, den, att genom en snabb Aykt undkomma Turkarnes alltför väl kända råhet och våldsamheter. Hon bade I knappt styrka att ur sängen lyfta sin döende man, latt binda honom fast vid sadeln på åsnan,som beitade nära kojan, samt att på hans knän sätta de I båda äldsta barnen, lika sjuka som han, och som han med sina matta armar bemödade sig att fastI hälla; sjelf tog hon på armen det yngsta barnet och sökte att med en lång käpp och med höga rop I sätta åsnan i tral. De ölriga fiyktingarne från byn j hade ett ansenligt försprång, och den fattiga familijen befann sig ensam på vägen; men lyckligtvis syntes Turkarne ännu icke till: sysselsatta med de iöfvergifna husens plundiing, läto de fiyktingarne i ro aflägsna sig. Hustrun hoppades derföre kunna upphinna en grotta i berget, då den eryende daigen visade henne en trupp ryltare, som kom från byn och ställde kosan etter henne. Vid denna anblick iyfte den döende upp hufvudet; han insåg, att alit hopp om räddning var förgäfves, och som han kände sin sista stund nalkas, bad han sin hustru lägga honom ned vid vägen och intaga hans plats på åsnan. Ett bestämdt nej och en röreise af ovilja med handen var hela hennes svar; men nu läto Turkarnes rop höra sig allt närmare; den I sjukes hufvud nediföll med en djup suck på hans bröst — han hade upphört aut lefva. ooDet var icke i deua ögonblick, då de tre barnens lif berodde af hennes beslutsamhet, som den olyckliga modren kunde lemna fritt lopp åt sin smärta; men däncet al hästhofvarne blef med hvarje minut tydligare, och hon gaf derföre åsnan ett häftigt siag. Djuret tog härvid ett skutt, och det ena barnet, som faderns stelnade arm icke längre qvarhöll, kastades i marken. Den beklagansvärda modren trodde nu, att, om hon öfyerlemnade åsnan åt sina förföljare, skulle hon sjelf få ostörd fortsätta vägen med barnen. En kyrka, som hon säg på något afständ, tyektes gynna detta förslag; hon lyckades drifva åsnan dit, nedlade vid det förstörda altarets fot sin mans döda kropp, gjorde i hast korstecknet, kastade för sista gången en blick på den, från hvilken hon nu mera för alltid skulle skiljas, och återvände till det ställe, der hon lemnat sina barn. Derefter dref hon åsnan åt den sidan, hvarifrån Turkarne kommo, fattade de tre barnen i sina armar och skyndade några hundra steg framåt; men ett sakta dån, som hon hörde, visade henne snart fruktlösheten af hennes list. Det trogna djuret, som blifvit befriadt från sin börda, hade åter uppsökt sin ägarinna och trafvade muntert efter henne. En förfärlig id trängde sig nu på enkan: för att frälsa två af sina söner, måste hon besluta sig att öfvergifvya den tredje; hon hade ej tid att tveka; det yngsta af barnen, det enda friska, ansåg hon kunna, bättre än dess båda sjuka bröder, motstå köld och hunger; honom måste hon sålunda äfventyra att uppoifra, och lade honom derföre slumrande i en tät buske, hvarefter hon, med de båda andra på armen, fortsatte sin flykt. Efter en half timmas vandring anlände hon omsider, alldeles utmattad, till bergshålan, der de andra flyktingarne från byn redan gömt sig. Dagen förgick på detta sätt; de Turkiska soldaterne hade blifvit hotade att mista hufvudet, om de återvände utan fängar, hvilka de brukade plåga, för att tvinga dem uppgifva sina skatter; man hörde tid efter annan gevärsskou. Då slutligen natten hade inbrutit, och man sålunda kunde förmoda, att Turkarne redan återvändt från bergstrakten, vägade den arma qvinnan lemna grottan, för att uppsöka det öfvergifna barnet: bon eenonurietade i två timmars tid småskogen, der hon lemnat det. Plötsligt stannade hon; en otydlig massa låg i hennes vag: det var hennes mans lik; hon hade, utan att märka det, inkommit i kapellet. Detta rum t;enade henne nu till vägledning, och hon fann slutligen det stackars barnet, ännu försänkt i den djupaste sömn. Hon tog det på armen och återvände till grottan. Under hennes frånvaro hade någon af de andra fyktingarne ryckt från de sjuka barnen det täcke, hvari deras moder insvept dem. De hade dött af köld. Sedan de olycklige flyktingarne tillbragt tio davar i denna fristad, trodde de sig omsider kunna begifva sig hem igen till byn. Enkan beträdde åer sin öfvergilna hydda, med det enda barn, hon innu hade i behåll, och lefde här i lugn tvänne rela år. En dag, då hon på några timmar aflägsvat sig hemifrån, såg hon på hemvägen en trupp furkiska soldater komma emot sig. Hon hade inappt tid att gömma sig bakom några buskar; len lörbitågande truppen hade hennes sons hufvud, ppsatt på den staf, som bar halfmånans tecken. burkarne hade under hennes frånvaro plundrat yn, slagit in dörren till hennes koja och mördat ossen. Den olyckliga enkan fann dess stympade ropp liggande utanför sin bonings tröskel! Man skuile knappt tro, att den beklagansvärda unnat med lifvet genomgå så många pröfningar; cke desto mindre har hon öfverlefvat dem och odar nu en köksträdgård, tillhörig en Engelsman om köpt ansenliga jordägor i Marusi. EEE NERO POETERNA. Förunderliga äro vi poeter, tt musikaliskt folk. Med skäl det heter, tt vi ha cenillna Fa RE (Insändt.)