dunsta bort på färden, Och jorden ega vi och andev erlden. Förunderliga äro vi poeter, På jorden stundom slutna som paketer. För verlden är vårt väsende en gåta; Mjeltsjuka tårar sitta vi och gråta. Ur hijertats krater såsom glöd de hvälfva; Hvarför vi gråta, veta vi ej sjelfva. Förunderliga äro vi poeter, Ett magert folk, men krigiskt; ty det heter: För ljuset strida vi, och spänna bälte Mot mörkrets här. En skald bör vara hjelte. Så vill Apollo. — Och mot egna öden Han bjöd oss kämpa: segren vinns i döden. — — (ll.