Aftonbladet – 24 december 1838, sida 2

JIMI MM EA OV Ry HEMvy RR MM AR lit åt venster, och intygade, att de ej kunnat hålla tillbaka vagnens fart, när de kommit ett stycke ned 1 backen. Han åberopade för öfrigt sitt skriftliga intyg, med det tillägg, att han ej ännu fått betalt för skjutspengarna för den frånspända hästen, för hvilka dock Notarien Boman åtog sig att ansvara, så att Sven antingen skulle få dem af postverket eller af postiljonen. Då nu vitnen skulle afhöras, förklarade Hofmästaren, att till undanrödjande af den invändning, som kunde göras emot båda de bönder, hvilka skjutsat den fyrspända kaleschen, han åtoge sig ersätta dem såväl den döda hästens värde, som en annan, hvilken jemväl blifvit illa skadad och nu vore på Veterinärinrättningen; hvarefter båda parterna samtyckte, att dessa bönder skulle få anses vitnesgille. Emot Sven Ersson åter förnyade Häradshöfdingen Möller den nyss framställda jäfsanmärkningen, och anmälde i sådant ändamål, att Hellström funne sig föranlåten yrka ansvar å Sven Ersson för det denne angilvit Hellström att hafva med våld tagit hästen ifrån honom. Detta jäl bestriddes af Notarien Boman, enär Sven Ersson aldrig uppgifvit, att något våld blifvit emot honom sjelf utöfvadt. Parterne afträdde härefter, på det domstolen måtte öfverlägga till utslag öfver denna punkt; men straxt derefter inkallade domhafvanden Sven Ersson sersktldt, af den anledningen, att domhafvanden yttrade sig icke hafva va rält fattat, huru det förhållit sig med skjutspenningarna, och om Sven fått dem eller icke. Då Sven härpå svarade, att ban icke fått dem, frågade domhafvanden, om han ville hafva dem, hvartill Sven sade ja, samt frågade derefter åter, om Sven gjorde påstående om deras utbekommande. Om svaret härpå tycktes Sven i början villrådig, sannolikt derföre, att Notarien Boman nyss sagt sig vilja för dem ansvara; men på Häradshöfdingens flere gånger för-. nyade fräga bejakade Sven slutligen densamma. Härefter inkallades parterna åter och Rätten afsade utslag, hvarigeuom Sven förklarades jäfvig, dels derföre, att han på grund afsitt gjorda påstående om ersättning för skjutspengarna vore att anse som Hellströms vederpart, och dels derföre, att han i sill skriftliga intyg uppgifvit, att hästen blifvit tagen ifrån honom emot hans nekande. Häremot anmälde käranden missnöje. Sedan Svens vitnesmål sålunda var undanröjdt, afhördes först bönderna Sven Jansson i Haga och Jan Erik Jansson i Söderby, som skjutsat hofmästarens vagn. Båda dessa uppgåfvo, att de suttit bakpå kaleschen och att det hela vägen körts ganska beskedligt. Då de kommit i Drags backe, hvarest det gåttuppföre nästan i gående, hade det hörts, att en vagn kom emot dem utföre backen. Kusken, äfvensom det förra vilnet, hade då skrikit åt denna vagn att hålla åt sig, och kaleschen hade hållit så långt åt sidan, att hjulen skrubbat i de ledstänger, som äro uppsatta vid sidan af vägen. Men den andra vagnen hade, enligt Sven Janssons intyg, i detsamma stött emot. På tillfrågan uppgafs dock, attdet ej varit så nära, alt den ej möjligen kunnat vika åt sidan. Då de stött tillsammans, hade det skett med sådan häftighet, att postvagnen ej stannat förr, än dess bakhjul hunnit midt framför den yttersta kaleschhästens lårbog. Sven Jansson, som ägt den störtade hästen, hade då hoppat af, sprungit wram och sett att blodet runnit om hans häst, och i detsamma hört den herrn (pekande på Hellström) fråga den, som körde postvagnen, hvad han var för en herre, derpå den andre ingenting svarat. Vittnet hade ej kunnat se, attdet varit en postiljon, emedan det varit mycket mörkt. (Det upplystes, att postvagnen lykta gått sönder och slocknat vid sammankörningen.) Sven Jansson hade för öfrigt varit så bestört öfver sin häst och sysselsatt med honom, att han ej iakttagit hvad som yttrades eller hört några skällsord, utan endast en stöt med detsamma, emedan postiljonen ej ville bekänna, hvem han var. Häradshöfdingen. Kunde du märka, om den knuffningen skedde med viåldsamhet? Sven Jansson. Nej, det var blott för det den anAva Tlarnen Inka AaAslla hakänna cam Harrn