Aftonbladet – 24 december 1838, sida 2

Al VALL PN LINJUIIVAR heden Ad MURIE VVE FTFRAURYy FRUAR staren tillåtit sig emot honuvm, samt att Sver Ersson blifvit emot sin vilja, genom hofmästarens befallningar och dervid hafda utlåtelser, tvungen alt lemna en af sina för postvagnen spända hästar åt kaleschen; dock innehöll betyget icke, att något våld mot Sven Ersson sjelf blifvit begånget. Hr Häradshöfdingen Möller framställde ianledning häraf en jäfsanmärkning emot Sven Ersson såsom vittne och yrkade, att han borde betraktas såsom den der genom sin rapport vote angifvare och utspridt rykte om händelsen, så mycket mera, som Sven Ersson uppgifvit, att hästen blifvit honom sjelf med våld fråntagen. Härvid invände Postiljonen Lindblom iter med en hemställan, huruvida Hr Möller borde få biträda Hofmästaren Hellström såsom rättegångsombud, enär Herr Möller förut hade biträdt Lindblom med uppsättandet af den rapport, på grund hvaraf denna undersökning var företagen. Häradshöfdingen Möller svarade härpå, att denna invändning var så mycket mera obefogad, som han icke hade haft någon vidare befattning med rapporten, än att Lindblom kommit till honom med ett redan uppsatt koncept och dervid helsat från Kamereraren Gråberg, med anhållan, att Häradshöfdingen ville genomse, huruvida deri kunde innefattas något för Lindblom äfventyrligt. Härmed hade också Häradshöfdiugen tjenat Lindblom, och några uttryck i konceptet hade blifvit uteslutna och af en tredje person omskrifna. Men äfven om Häradshöfdingen hade helt och hållet författat rapporten, vore detta icke något hinder för honom, att då han sedermera funnit sig bedragen af Lindbloms lögnaktiga uppgifter, antaga motpartens rättvisare sak, och han bad dessutom få nämna till protokollet, att han genast hade underrättat sin hufvudman Hellström om det förhållande, Lindblom nu anmärkt, hvilket Hellström vitsordade. Lindblom påstod likväl, att Häradshöfdingen författat. rapporten sådan den nu befinnes, på det viset, att en annan person skrifvit, men Häradshöfdingen dikterat densamma, hvilket Häradshöfdingen åter bestred, och sade sig derom kunna åberopa närvarande ojäfviga personers intyg. Lindblom begärde utslag öfver jäfsanmärkningen, hvilken derpå af domstolen afslogs. Hofmästaren Hellström hördes nu och berättade, att han, som varit beordrad att följa Hans Majestät Konungen på resan till Norge, tillika med kyparen KLönnroth åkit i en fyrspänd kalesch, som kördes af hof-lakejen Nyholm, hvilken, jemte köks-lärlingen Samuel Blom åkt på kuskbocken. Di de hade kommit till den omtalta Drags backe, uppför hvilken de kört i gående, hade Nyholm ropat: Der kommer någon längst uppe i backena och straxt derpå skrikit: uhåll åt erle Hellström hade då frågat: hvad är det? hvarpå Nyholm upprepat att en vagn komme, men i samma ögonblick hade de stött tillsammans så häftigt, att den mötande vagnen skjutit fram förbi deras vagn, en sprängbåge gått af och postvagnen stannat nästan på tvären öfver vägen. (Det sista bestred Lindblom). Hellström bade då stigit ur och fått se, att den ena hästen för hans vagn var störtad, samt medgaf att han dervid blifvit förbittrad och sagt till kusken för den andra vagnen: cHvad är du för en sakramentskad fähund, som kör ihjel andras hästar?k Lindblom hade icke svarat härpå, utan endast kommit fram emot Hellström, som dervid skjutit undan Kindblom framför sig, hvarvid Lindblom utlåtit sig: Ni skall ta mig tusan dj — veta hvad det kostar att öfverfalla en postiljon. Vidare hade Hellström ej rört Lindblom. Han hade också alldeles icke varseblifvit, att Lindblom hade någon uniform. (Det upplystes att Lindblom öfver uniformsrocken haft en skiankrage, och väska på sig, men äfven denna hade Hellström ej varseblilvit.) Hellström fortfor vidare att uppgifva, det han sagt åt Lindblom: Efter du har kört ihjel min häst, måste du spänna ifrån en af dina och sätta för min vagn. Lindblom hade då sjelf hållit på att spänna ur den högra hösten och sagt, att skackeln vore sönder. I början hade Lindblom vid Hellströms tillsägelTeg säg Ut hf AX ilAlloetmnmsmaa mn ssvan