Aftonbladet – 24 december 1838, sida 2

Dev DE PJ OT St Me MH Vvalpad lej genast kommit något svar. Hellström hade då förnyat sin fråga, hvarvid den andre svarat: I Jo, jag är postiljon; dervid Hellström genmält: aHar du lof att köra ihjel hästar för det, din I sakram. rackarec? och i detsamma abussat tilla postiljonen, med tillägg af det yttrandet: Du skall på fästninga; dertill postiljonen åter svaTrat: Nej, jag kan se mig god att betala en hästa. Hellström hade då sagt: aJa, gör det då straxta. För öfrigt hade vittnet väl hört något vidare gräl, men kunde ej minnas, hvilka ord som fallit. Hade ej sett postiljonen falla omkull. Hofmästaren hade derpå befallt båda bönderna, att de skulle gå och spänna en häst ifrån postvagnen, men då de nekat härtill, hade han befallt Sven Ersson detsamma. Denne hade i början äfven nekat, men slutligen sjelf hjelpt att frånspänna den ena af sina hästar. Det ena af dessa vittnen, såsom vi vilje minnas, Sven Jansson, berättade äfven, att en Herre, som han tyckt, stigit ur vagnen efteråt, kommit fram emot postiljonen och yttrat: Vill du veta, hvad det kostar att slå en postiljon, så skall jag visa dig;c hvarpå samme person fört den knutna näfven upp till hakan på postiljonen; dock hade vittnet ej kunnat i mörkret märka, att han tagit postiljonen i strupen. Hofmästaren Hellström invände härvid, att ingen mer än han varit ur vagnen, och att vittnet således måtte misstagit sig på honom, men nekade alldeles ati hafva haft nämnde utlåtelse. Kusken Nyholm berättade, att då de mött postvagnen, som kört ganska fort utföre backen, dock icke i sträck, hade både han och Blom, som satt bredvid honom på kuskbocken, ropat, att den andre vagnen skulle hålla åt sig, hvilket äfven Nyholm gjort, så mycket kan kunnat. Postvagnen hade haft en lykta på högra sidan, och detta ansåg Nyholm hafva varit en sannolik anledning, att postiljoneu hållit sig snarare åt den sidan af vägen, der han bättre kunde se kanten, för att ej komma för nära åt den andra. Vittnet, äfvensom Blom, intygade för öfrigt, att det varit så mörkt, att de ej kunnat se, om det var en eller två personer, som ledde fram hästen från postvagnen, äfvensom ingendera hört, hvilka utlätelser som fallit under tvisten, emedan de dels varit altererade öfver händelsen, dels sysselsatta att frånspänna den störtade hästen och laga seldonen. Länsmannen i häradet, Hr Dandanell, hade af den anledningen, att det ålåg honom bortskaffa den döda hästen, morgonen derpå kommit; till stället och då funnit en stor blodfläck efter den störtade hästen knappa 3 alnar ifrån ena sidan af vägen samt spår efter hjul i sjelfva dikeskanten, hvaraf han slöt, att hofvagnen hade hållit så nära åt sidan som möjligt. Deremot hade det varit minst 4 7, alnar till andra sidan af vägen. Det samma innehöll äfven den berättelse, som aflades af Nämndemannen Carl Jansson i Skrefsta, hvilken biträdt med hästens bortförande. Ägaren af Fitja gästgifvaregård, Bergsfogden Laqvist upplyste att, samma afton som händelsen passerat, postiljonen Lindblom kommit in till bonom på Fitja och berättat, att han kört emot en af de kongl. vagnarna, så att en häst för densamma störtat, samt bedt Bergsfogden att betrakta honom, för att kunna gifva intyg , det han ej vore öfverlastad. Vittnet hade också icke funnit någon anledning att anse honom sådan, men tillade, att en händelse, som den, hvilken då inträffat, väl kunnat vara tillräcklig att jaga bort ett rus, om han ock förut haft något. För öfrigt hade vittnet aldrig förr sett postiljonen. Denne hade äfven yttrat: De togo min tredje häst ifrån mig,, men ej bestämdt sagt, om detta skett med våld; dock hade han beklagat sig, att han fått ovett och stryk, och serskildt nämnt ett par örfilar. Sedan vittnena sålunda blifvit afhörda, androg Hofmästaren Hellström ytterligare, att han väl måbända tilltalat postiljonen i hårda ordalag och derföre ville vidkännas 3 eller 4 oqvädinsord, samt att han skjutit postiljonen framför sig, för att få honom att se på den dödade hästen, men vidblef sitt påstående, att han för öfrigt icke mot honom begått någon våldsamhet. Notarien Boman yrkade nu uppskof, för att låta inkalla äfven kyparen Lönnroth, som jemte Hellström suttit i vagnen.