Aftonbladet – 22 november 1838, sida 2

25 April 1833 en son, som afled efter 11 minaders förlopp. Både hustrun och andre pecsoner misstänkte Hans att vara fader till detta harn, och ehuru både Hans och Kjersin nekade dertill, under uppgifvande att en soldatson, vid namn Gahn, vore hbarnfadern, erkände de slutligen likväl båda för Margaretha Perszdotter, att Kjerstin af Hans blifvit häfdad. Detta skamlösa förhålfande ämnade Margaretha också anmäla för presterskapst, men måste, på mannens svåra hotelser, natt ban skulie slå ihbjel benve, om hon vågade sqvallran, afstå derifrån. I:medlertid hade dena andre brodren, Matts Persson, som dräng skattskrifven hos Per Olofsson i Åkern, i början af år 1833 flyttat hom till Hans, hvilken äfven för sin bror upptäekte det brott, hvartill han var skyldig, Hens Persson ansåg sig likväl till någon del kucpa godtgöra, hvad Kjerstin i den allmänna aktningen förlorat, derigenom, att han åt henne utsåg ea heskedlig man, och erbjöd derföre sin bror Matts att gifta sig med Kjertin, dervid Hans fästade det uttrygkliga löfie, att, emedan han sjelf ieke ägde några arfviogar, osb, i anseende till hustruns då redan framskridna ålder, 56 år, ieke bade hopp om att få några, Matts efter bro drens död skulle erhålla hela hans qvarlåtenskap. Sedan Matts närmare lärt känna Kjerstins sinnelag och fattat en innerlig ömhet för henne, samt brodren försäkrat bonom, att hans straffbara böjelse för Kjerstin alldeles upphört, ingick Matts med honne äktenskap den 16 Oktober 1835, hvarefter de beggs nygitie bosatte sig hos Hans, för att vara behjelplige vid torpets skötsel. Men oaktadt de heligaste förgäkringar, började likväl Hans Perssons olyckliga böjelse för stjufdoitern att åter visa sig straxt efter brölloppet. Den beklagansvärde brodrez slösade på honom de ömmaste böner och föreställningar; Kjerstin, allid trogen sin plist och dea aktningsvärde man, vid bvilken hon med den varmaste kärlek var fästad, bemötte sia stjuffader med största kallsinninghet och u:dvek derjomte, likväl med serdeles grannlagenhet och vördnad för sin andre far, hvarje tillfalle till enslighet, som han eftersökte; — raen förgäfves försökte de ait bringa Hans till förnuft och eftertapka. Idkeligen och intill sista tiden af sin lefnad fortsatte han sina straffvirda bemödanden, Han var till och med nog oförsynt att ofta i brodrens närvaro emot Kjers:in tillåta sig opassaude ömheisbetygelser. Och då Hans såg, att han omöjligen kunde vinna sina afsigter med sjufdottern, började hans vrede deröfver allt som oftast yttra sig emot henne i hårda ord och en våldsam behandling, så att hon, hvarje gång hennes man oeh modren skulle gå bort, om det ock endast var i kyrkan, och Kjerstin skulle blifva ensam hemma med sijuffadren, under tårar tillkännagaf sin fruktan för honom och bad Matis svart komma hem. Icke nog dermed: Hanss utbrott af bitterhet emot hans egen hustru, Margaretha Persdotar, hlefvo omedel bart derefter tätare och våldsammare. Detta appförande var äfven åtföljdt af ständigt upprepade förebråelser emot Matts, för det denne, anseende till en åkomimen förkylaing, efter vilken han hade, såsom han sjelf utryckte ig, likasom en isbit i bröste:, måste förtära rmnigt svagdricka till maten, hvilket blond ausat föranledt fzos att på spe yttra, det ban ochöfde Baståsen till melibod och Gröndsjön ul bivon, för att kunna hilla Matts md drican, Allt detta hade hos Mais uppväckt ett ådant hat, att Matts sommaren 1836 började anka på att rödja Hans ur vägen. Han omulade denra föresats ieke allegast för sin svärnoder Margareths, hvilken, utom att afstyrka onom derifrån, förklarade sig nöjd dermed, ndast hon Iemnades i okunnighet om tiden Sr verkställigheten uaeraf, utan äfven för Kjorin, som likväl alltid sökte afråda hozom usrrån, med varningar om den fara för eget fif, varför hen derigenom utsatte sig. Uader pående sloster berörde sommar anförtrodde Matts a rysliga afsigt äfven åt den ofrinnimnde rparen Lars Larsson i Fiskvik, bviltena, efter atiss sält alt uilrycka sig vid bekannalsen, r em nätt ilalig, man, pcller on sådan, som af fald utan svårighet lät förmå sig till bvsd m helst,, samt begärae hons biträde dervid. oats Larsson svarade då: stt dertill hade hen varken hjerta eller bure honom havs ben och