Aftonbladet – 15 november 1838, sida 2

4ldre underhandlingar mellan Danmark och Sverge, rörande tullen i Öresund. Då frågan om tullen i Öresund, om hvars närvarande beskaffenhet vi hänvisa till en artikel i gårdagsbladet, i hög grad intresserar hvarje handlande i Svergs, torde det rea Läsaren att inhemta, hvad Hr Professor Frymell i den i dessa dagar utkomna 7:de delen af sin historia berättar om de underhandlingar, som ägde rum angående denna tull i Sverges ärorika tiden. Den rikedom på nya historiska upplysningar och anekdoter, som Hr Fryxell i detta arbete lemnat för tiden under Drottning Kristinas förmyndare, visar sig äfven i detta kapitel, som tillika är en målning på Sverges diplomati vid freden i Brömsebro under en Axel Oxenvstjerna, hvilken kan förtjena att uppställas såsom motstycke till den diplomati, som råkade glömma frågan om Öresundska tullen vid freden i Kiel 1813. FREDEN I BRÖMSEBRO; Danvmark önmskade fred; Sverige likaså, och Frankrike var om båda de nordiska makternas förlikning högst angeläget, på det Sverige måtte vända sina vapen odelade mot kejsaren. Ktt möte utsattes. Underhandlare på Svenska sidan voro Axel Oxenstjerna, Johan Skytte oeh tvenne andra riksråd; å den Denska rikshofmästaren CorI fitz Ulfeld, rikskansleren Kristian Sehestedt, också biträdda af tvänne riksråd; medlare några holländska sändebud, anförda af Jakob de Witt, samt Fransmannen La Thuillerie. De möttes i Februari vid gränsen mellan Småland osh Blekingen ; danska, fransyska och några af de holländska sändebuden stannade i Kristianopel; svenska oeh den holländska, De Witt, i Söderåkra. Brömsebro, just på gränsen, skulle blifva det egentliga underhandlingsstiället., Emedan ömsesidiga sinnesstämningen mellan de båda stridande var högligen uppretad, föreslog La Thuillerie, att fredsombuden borde undvika personliga sammankomster, hvilka lättligen kunde föranleda ordvexling, bitterhet oeh slutlligen fredsverkets upplösning. De krigförande I borde i stället genom sina medlare skriftligen underhandla. Detta antogs ömsesidigt. Frågan om Sundska tullen var den första, som väcktes. Oxenstjerna fordrade fullkomligt Intullfrihet för alla Sveriges landskap, och alla ISvenska varorn, samt talade äfven aem obilligheten af tullen i allmänhets. Danskarna deremot försvarade sin konungs höghet och rätt lnöfver Sundet ; han rådde deröfver raed lika makt, som öfver dess strändern. Men äfven för skriftliga meddelanden voro sinnena alltför upphetsade. Svar oeh gensvar, angående ifrågavarande ämne, blefvo snart så bittra, at La Thuillerie äfven I med detta underhandlingssätt befarade fredsmötets upplösning. Han föreslog derföre, att ombuden skulle ieke ens skriftvexla, utan enhvar tillkännagifva sin mening för medlarna, hvilka sedan ägde med passande ord framställa den för motparten. Afven detta förslag antogs. Svenskarna ville hafva sin tullfrihet afgjord, innan något annat mål bragtes å bana. Kristian hade deremot strängeligen befallt sina ombud, att först begära skadeersättning och de eröfrade