Aftonbladet – 15 november 1838, sida 2

skulle, om det mu blefve gilladt, framdeles också göras mot de helländskan. Efter denna vink nörjade Holländarna att i tullfrågan än mera nitiskt understödja Svenskarna och Oxenstjerna, stolt öfver de ankommande segerbuden, höjde sin stämma än mer. Han talade om alla nationers rätt till tullfrihet i Sundein, och likasom uppmanade enhvar att denna sin rättighet bevaka. Då Holländarne sedermera föreslogo, att sjelfva betala tullen efter Spejerska fördraget, vredgades Ovxenstjerna öfver deras eftergifvenhet. Jag lofvarv, sade han, ,att Danmark kan och skall tvingas att afsäga sig all Öresunds tull, så väl af Holländarne, som af valla andra folka. Danska fredtombuden, oroliga öfver dessa svåra förhållanden, skrefvo ytterligare oeh bådo Kristian gifva efter. De skrefvo i samma anda till daovska rådsherrarna. Dessa samlade sig, gingo vpp tiil kungen och utverkade ändtligen hans etftergife. Sverge ernhöll åt sig och underlydande landskap tullfrihet uti Sundeb för alla slags varor, och det nbåde vid inoch utförseln,. Först den 26 Mars blef denna fråga afgjord. Oeh först sedan demnoa fråga var afgjord, ville Oxenstjerna inlåta sig i vidare underhbandling. Konung Kristian hade begärt sina lämder tillbaka samt skadeersättoing. Sverge deremot påstod, att kenung Kristian, som genom sina tullåtgärder tvingat till krig, var också den, som borde gifva skadeersättning ; och Oxenstjerna fordrede som sådan följande landskap: Bremen, Pinneberg i Holstein, Wendsyssel i Jutland, Skine, Halland ech Blekingen. Medlarne studsade; Danskarna häpnade; å ömse sidor begärde man från sina hof nya föreskrifter. Under tiden blef Sebestedt fördrifven ur Wermland, Ovs Gedda från Götheborg, Svenska flottorna väntades dagligen till Köpenhamn, och det vigtigaste af allt var, att Holland befallde sina ombud ieke längre underhandla i egenskap af medlare, utan som Sverges bundsförvandter, hvarjemte och till stöd för dessa underhandlingar den stora holländske flottan skulle komma till Sundet. Danskarna vågade ej länge tala om fordringar, utan miste i dess stälie göra Svenskarna anbud. Den 7 Maj erbjöds Jemilandn; Oxenstjerna nöjde sig ieke med detta mf klippor. och träsk fyllda landskap,. Den 2 Joni lades Ösel dertill; det var ej nog. Den 7 Juni tillades ytterligare Hslmstads lön Oxenstjerna vägrade; men föreslog i stället Bohus län. Men härtill nekade Danskarns, ty de postodo, matt sistnämnde landskap vcre så godt, som halfva Norgen. Den 12 Juni erbjöds Gottland, i stället för Halmstads län Oxenstjerna fordrade ändå mer. Den 16 Juni tillades Halland på ungefir 25 åm. Svenskarna fordrade ändå Blekingen dertill: men lofvade slutligen att i stället nöja sig med Herjsdalen. Under allt detta förde Danskarna högljudda och bittra klagomål öfver Svenskarnas hårda fordringar, öfver sin egen olycka o. s. v. mnJag tror nog, att det faller dem surin, sade Oxenstjerna; men de få nu smaka på, hvad godt jag hade, då jag fordom i Knoäröd måste taga ,emot deras vilkor. Sedan den tiden bar blandet vändt sig; och det är denna gången Svernge, som afgör punkterna. Men då konung Kristian blef underrätt:d om alla de uppoftringar, med hvilka freden skulle köpa3, uppblossade hes honom återigen dot gamla modet I as sigt stt genom en förtviflsd ansträngnisg rsdda sig och sitt rike från denna både skamliga och sk-dliga fred, sammankallade han ständern: och frågade, om de ej häldre ville strida, än mettaga så förnedrande vilkor. Preater och borgare sviarsda någorlunda efter konungens sinns; men adeln rådde til fred, hurudan pockså Gud ville den förläna.v Rådets tänkesätt hafva vi förut amtalat. Det styrkta också till irod på hvad vilkor, som häldst. Man påstod till och med, att det var enligt hemlig öfverenskommelse med rådet, som Danska fridssmbuden lagat så, att Sundstullen, Gottland och Ösol först afstodos. Inkomaten af dessa trenne punkter skulle nemlizen hafva tilltallit icke statens utan konungens enskilda k:ssa, hvars förminskande partiet ej ogersa sås. Denna adelns motsträfvighet och då alla ansträngningar numera kom mo för sent, kufvade Kristians stolt: zinns, och han måsto fega sig efter nödvändigheten Under ådana förhållanden skuilo Oxomstjera? kunnat tvinga Danmark till än större uppsffringar, måhända hade Sunsdet redsn nu blifvit Sverges gräns, em ej irom styrelsen i Stockholm förindrade grundsatser gjort sig gällande, Kristina hade så:om mymdig tillträdt regrringen. I afseondo på fanska kriget röjde hon ett besynnerligt vinkelimod. Den 12 Avril sktref hon till rikskanslerex om nödsä-dighoten att begagna tillfället och af fisnden utpres: så gote vilkor sam mällot Ach att man I sådan sist Horde draga