Aftonbladet – 1 november 1838, sida 2

pris åt eländet, att då en stor mängd förvärfskällor, som kunde passa för dem, äro, genom lagstiftningen tillslutne, och det så kallade laga försvaret tvingar dem, ait så mycket som möjligt dölja sina personer, slutligen taga pengar ef dem, eller som vanligast är, sätta dem på vatten och bröd, för det de begagna blotta jorden, då ingen krisimild menniska vill eller kan, och icke utan äfventyr att få i sin tur böta ännu mer, vågar bysa den försvarslöse. Man skall på ett visst båll finna biitert, mena måhända ej så urättvist, att man frågar, om ej det allmänna har hast mångfaldigt mera nytta dersf, om blott en fjerdedel sf de summor, hvilka uader sommaren blifvit utkastade för att uppbåda och under en kostsam sysslolöshet i rikets hufvudsta2d underhålla tusentals lika arbetssom vapenföra medborgare, i stället användts, för att uppbygga en nattbarack åt dessa hufvudst. dens psrias, hvilkas antal så ögonskenligen tillteger och ovilkorligen måste göra det, med de förfottringar, som våra visa statsmän utbildat. Hvilken hijd afelände och lidande, hvilken grad :f förtviflan måste icke redan vara pröfvade af dem, som befinna sig på det vavlottede trappsteg i menskligheten, att de måste ense såsom en tillflykt, att flera nätter å rad bo under en bro öfver den vämjeligaste pöl, i sällskap med ett 44! Och det är öfver sådana uslingar vi, som äro i bättre vilkor, genom våra lagar uttsla förbannelsens ord, straffa dem för sjelfva sin olycka och undra, att de ieke hysa vördrad för ordningen i ett samhälle, som gör det tiil ett brott, att söka sin INgerstad på blotta marker, men icke göra något verksamt till lindrande af deras belägenhet, och icke vilja ihågkomma den Gu3omlige Frälsarens uttryck: dömer icke, så varden J icke dömde! Man borde likväl besinna, att blotta armodet icke ör nog att bringa en mensklig varelse till sådan liknöjdhet, som det ofvan citerade exemplet utvisar; d rtiil fordras äfven känslan och den dagliga erfarenhet de röna af förkastelse och grym orättvisa ifrån samhällets sid2; och må man ieske då snarare förundra sig, att sådana varelser likväl någon gårg ännu kunna visa ett slags aktning för lagarna, och att exempel äfven ibland dem kunna träffas på menslelighet och deltagande för andra?