Aftonbladet – 23 oktober 1838, sida 2

Glöck tänkt sig med sin Armide. Hon Kar alltid varit svag i första akten, osäker i den femte, der sista scenen, den odfvertröffliga målningen af Armides tll raseri öfvergående sorg, nästan alldeles försviacer, bättre i den andra och bäst i den treej:, som snarast lämpar sig till hennes konstaoärslynne. Hon var det kanske denna afton mer än eljest, och hade flera gånger det missödet, som säilan triffer henne, att sjunga för lågt. Att för öfrigt vid en teater, der fru Enbom fiones, gifva Armides parti åt någon annan än henne, röjer en fullkomlig obekantskap mid Gläcks musik i allmänhet och serskildt med denna karakter. I fall något tvifvel i deita bärseende kunde äga rum hos någon, borde det upphöra för den, som hörde fru E. sistlidne vår på Hr Gehrmans konsert sjunga scenen i andra akten ur nämnde opera. — Hr Lindstöm, som eljest är utom all jemförelse den, hvilken icke allenast bäst fyller sin plats, utan fylier den fullkomligt väl, röjde denna afton en tydlig lempiog af sin sednasie, icke follkomligt öfverståndna opasslighet. — Hidraot sjöngs af Hr Håkansson. Det vore orätt att tacla hondm för det han icke här var hvad han borde vara; men hvarföre icke gilva denne sänmma åt Hr Fahlgren, den ende, som kan sjunga houne, tär Hr F. Kinmansson är upptagen af en annan roll, Ubalds, der han vanligen är gonska oklanderlig, men som är slltför liten för honom? Den bästa af alla var denna afton, så sällsamt det än må lita, mamsell Petersen som Hatet, eit parti, som verkligsn icke är så iatt mingen torde förmoda. Om man för öfrigt vill hafva ett begrepp om den ofantliga åiskilnaden emellan Glöeks musik och snart sagd: all annan, samt hvilken säkerhet och kraft i stämman den ecfordrar, borde man höra de begsge Suivanternas, jemförelsevis oväsendtliga parier, sjungna af mamsellerna Fieker och Fundin. Deras Böster äro, isynnerhet den förras, rätt artiga att höra i minga mindre saker, reen hör kunde man säga, att de verkligen fördunstade. Körerna voro ganska svaga och hördes knappt till under instrumeniernas ölfverväögande massa. I sådana omständigheter bord: man förmoda, att eka skulle göra blott en obetydlig effekts men det var Gläcks musik, och denna är knappt möjlig att så helt och hållet fördunkla, att ieke åtminstone något af dess glans slår igenom och betager det för någoating stönt känsliga sinnet. Den behöfver nemligen krapt nog ord för att åt-rgifvra styckets mexing, och orkestern tog sig lika väl ut nu, som eljzest, man skulle till och med kunna säga, att den för de sjungande stundom tog sig all: för väl ut. För vissa saker, t. ex Hidraots ria: Uti min konst: och makt m. m., duetten i andra Jakten, Armides aria i samma akt o. s. v. vore ; det till och med bättre, om ingen sång hördes, i fall den icke är sådan den bör vara, ty 20kompagnementet ensamt uit:ycker Jå vida bättre kompositörens tanka. Nu var de! denna afton I verkligen öfverraskande att höra publiken uppjfatta just de förnämsta skörheterna i kompositionen, äfven fast de icke gingo så särdeles väl, tt. ex, den mäktiga zslutkören i första akten, så klen den äa var, Renauds aria, andra aktens fiaal, Hatets aria med furiekörea o. 8. Vv. Visserligen instampades mamzell Widsi:berg efter styckets slut, ehuru hon mången annan gång mer förtjent derna hyilning, me n det var len utöfning af femte radems öfverherrskapsrättigheter, som man gerna kunde medgifva henne, när den ve:klige konstkärnaren för öfrigt denna afton hade så mårga skäl att vara nijd med utöfningen af dess domsrätt. Det var deseutom en vördnadsgärd åt den odödlige tonsättaren, som här omedvetet hembars horom. —be— 2 FE EEE AA TA TT Ä ATVATTT I DTTT T CCT TRT