Aftonbladet – 23 oktober 1838, sida 2

TEATERN, Armide gafs i Söndags. Denna representation hade verkligen sin märkvärdighet för den, som ville studera publiken. Man skulle till en del kunna säga, att det var hvad somliga med et visst förnämt förakt pläga kalla en Söndagspublik, d. v. s. till en stor dul besiående af de klasser, som ieke hafva tid att egna söeknedsgarne åt sina nöjen, som måste arbeta dessa d:gar och som på sin höjd kunna göra den allmänna hvilodagen till hvilans och förströelsens dag. Men om så är, så utskämde verkligen denna Söndagspublik mången abornements-publik i smak och omdöme, ty hon uppfattade styckets skönheter med en zrigtigbet i takt, hvilken var lika glädjande som förvånande. Publikem hade för öfrigt denna afton infunrit sig talrikare, än förmodligen vid någon enda föregående representation denna höst, gifven för teaterkassans räkning. Det var Armide, som uppfördes, visserligen blott en skugga från forntiden, men det var Gläcks vördnmadsbjudande skugga, det var hela den stora mäktiga anden, som dock gaf eit begrepp om hvad hela varelsen kunde vara, om tden hade en gestalt, i hvars tormer den kunde uppträda till lif och handling. Mamsell Widerberg, så förträfflig i operetten, firar likväl icke här någon af sina triumfer, och den, som ej sett någon annan än henne i denna roll, har blott ett ofullständigt begrepp om hvad