Aftonbladet – 15 september 1838, sida 3

moder ocksa har med 1 spelet :n Med stormande lidelser i sitt hjerta, trädde konungen åter fram i salen: Den första syn, han här fick, var alldeles ieke egnad att lugna honom; Ebba hade blifvit uppbjuden af den tappre Jakob De la Gardig, tårarne hade försvunoit f:ån hennes kinder. Den häftiga sorg, som nyss förut visat sig i hennes anletsdrag; hade gifvit efter ech lemnat rum för en stilla, resigperad vänlighet. Den stolte De la Gardies ögoa deremot strålade af giädje och kärlek. Svartsjukans qvil angrep Gustaf Adolf i hela sin bäftighet. Han såg en rival i sin undersåte. ock stridsbroder. Med mångdubbelt sårade känslor vände konungen sig bort till de öfrige dansande, Den tappre Sfjernskjöld, en af Sverges aktoingsvärdaste bjeltar, deltog äfven i dansen. Men hindrad af sina blessyrer, kunde han ej verkställa rörelserna med nog behag och ledighet. Detta såg hertig Julias af Sachsen Lauenburg, en af de många furstliga äfventyrare, som under Carl IX och Gustaf Adolfs tid besök:e Svenska hofvet, för stt få bjelp eller understöd, och som oftast belönte den nordiska gästfribeten med hån och förakt för det kalla landet och dess ej änoo nog förfinade iobyggare. Denne unge herre roade sig att härma Stjernskjölds rörelser och trampa honom på fötterna. Denna skymf emot en trogen tjenare var mer, än den redan förut tillräckligt upprörda konudgen kunde tåla. Ea häftig örfil slungade den furs:liga glopen framåt goltfvet, och blodet flöt ur hans fiäsa. Blod för blod,, utropade den uppretade hertigen i raseri, och drog sin värja. Gustaf Adolfs dröjde ej heller länge i skidan. Men Axel Ozenstjerna ställde sig emellan ech utropade med fast och lugn stämma : vHellre skola dessa svärd gå igenom min kropp, än att de skola på sådant sätt brukas. J behöfven svärden, mina bögfursiliga herrar till strid för den rena läran och fäderneslandet. I morgon skolen J önska sådant ogjordt.n Gustaf Adolf var straxt åter lugn. Med värdighet framträdde han till fursten och räckte honom handen; ,eders kärlighet,, sade han, täcktes förlåta min obesinnade häftighet. Men jag och alla mina stridsmän älska herr Stjernskjöld högeligen, och kunna icke gerna se, att något annat än hedersasst Honom vederfares. Derföre beder jag ännu en gång, att det, som skedt är, må vara glomit.n Hertigen stod en minut obeslutsam och hämnd kokade i hans bröst. Men han såg sig omgifven af idel Svenska krigare med bauden på svärdet och läste domen i allas blickar öfver sitt uppförande. Med tvuoget löje räckte han konungen handen: v,Ers majestät täcktes förlåta,, sade h.n; nett godt glas vin har väl åstadkommit större dårskaper än denna. Jag skall göra min ursäkt för den tappre Stjernskjöld, så boppäs jag allt är glömdt. Härmed lemnade haa håstigt salen; men under bortgåendet mumlade han för sig sjelf halft hörbart: Detta kan en gång kosta ditt lif, öfvermodige snökonung.n Detta uppträde gick så fort för sig, att danseu och rousiken knappt ett ögonblick hade afstannat. På konungens vink började de ånyo. Men.st mycket kraftigare verkade dagems händelser på hufvudpersonerna. Gusta! Adoif gick straxt derefter in i ett kabinett; endast havs trogna Övxensjerna vågade följa honom dit. Konungen satte sig vid ett bord i en begrundande ställning med handen under ki: den. En långvarig tystnad följde, hvilken ändtligen den trogne ministern afbröt. nSkulle ej Eders Maj:t finna för godt, yttrade han sakta, att en passande present öfversändes i morgon åt hertigen af Liuenburg såsom tecken till ds: höga personernas återställda vänskap.n En piesent! utropade Gustaf Adolf, häftigt, men småskraWsnde ; em risbastu vore en passande present åt den öfvermodige pojken. Min konung har follkomligt rätt, såsom riddare och värl i sitt bus; men frågan kan vara om Ers Maj:t har lika rätt såsom furste och statsman.n nDu isklump till statsman ! uropade Gustaf Adolf; din köld skall nödvändigt afkyla alla mina tföretag.n Ja, det k:n väl behöfvas att ibland gjuta litet vatten i Ers Moj:ts eld; annars brunne Ers Mcj:t upp) svarade ministern lugnt. Godt, redlige vän,, svarade Gustaf Alolf, och tryckte rörd Oxenstjernas hand. Medgif