Aftonbladet – 15 september 1838, sida 2

vända, yttra sig så, som funnes ingen anna räddning än denna. Foörtvifla då vederbörande om tillräcklighete af den moraliska makt, genom hvilken allen allt samhälle, all regering består? eller hvilk planer och ansträngningar äro väl å bane, som ick kunna faciliteras med 400 man hästgarde, 160 man fotgarde, 1000 man artilleri, 150 ma gensdarmer, och ett halft hundrade polisbe tjening, för att ej räkna -den disponibla oci -Iganska respektabla korps, hvilken utgöres a flottans manskap oeh befäl, jemte alla öfriga hufvudstaden stationerade samt efter eller uta befallning vistande officerare? Om dessa alla med undantag af polisen och gensdarmerna ail hittills varit för lugnets upprätthållande i haf. vudstaden öfverflödiga, men nu icke eps befin nas tillräckliga, så måste — derest icke det pu önskade tillökningen i fysisk maktskulle be: båda uppförandet af något af dessa halsbrytan.Ide politiska stådespel, till hvilka man tro:t sig höra preludierna i Statstidningens tal om -Sep; temberlagar m. m. — det gamla axiomet, at samhället hvilar på en moralisk kraft, hafva fåt Jen ohjelplig stöt, och tiden vara inne att förs Itill minnes, det de oordningar, som nu öfverklagas, blifvit framkallade och närde af orsaker, som bestått i något helt annat, än saknaden a! tillräckligt manskap, samt itt de icke heller ärc af den natur, att genom en tillökning deri kunna ens mtills vidare reprimera2s, än mindre : grunden utrotas. Oordningarna hafva till utseendet förändra sin karakter, men grund-orsakerna äro sannolikt desamma som förut, oeh det finnes knap: någon oförblindad fullväxt person i Svea land, hvilken icke, så framt han vill eller vågar utsä-. ga sin tanka, anser dessa orsaker böra sökas den länge fortsatta riktning i våra offentliga an gelägenheter, som småningom utbildat till ett system dessa RosenbladBrah:-NermanHart mansdorffska åsigter om den verkliga betydelsen af folkets konstitutionelia rättigheter, hvilka visade sin sednaste uppenbarelse i försöket att göra ordet konseljen, liktydigt med konungen. Detta system är det, som slutligen fört oss till den 20 Juni, och hvad arnpat än en fortsättnipg af samma åsigter är det vil som ledt till den 19 Juli, dea 29 och 30 Augusti och den 10 September? Förgäfves skall den officiella ifvern söka påstå, att det är pressen, som förorsakat missnöjet, och ätt systemets och statsmännernas grundsatser äro goda och väcka belåtenhet och tacksamhet, ja förtjusning, samt att de blifva skadliga och väcka obelåtenhet, endast genom pressens sätt att framställa dem; förgäfves skall man genom Stadstidmingen söka göra gällande den oförsynta iosinuationen, att vederbörande skulle af stämplingar och inrikes oroligheter, likasom under Gustaf I:s tid, varit förhindrade att göra landet så lyckligt de eljest velat och förmått. Detta system, allt landet är dertll vittne, har icke låtit genera sig af pressen; det har begagnat den snart sagdt enväldiga makt regeringen i detta land, dels de jure, dels de facto besitter, för att utbreda sig i alla riktningar, och sjellva tvånget å yttranderätten, det lagstadgade så väl som det i tillämpningen uppkomna, är dess verk. Det har ju haft och har ännu omkring thronen sina gzubbar och sina viljorn och hvem har väl tills dato stått dessa styfva makter i. vägen? När ett system, som aldrig funnit sig af pressen nödsakadt att inställa en enda administrätiv åtgärd, att ajvurnera eller återtaga en enda författning, och hvars representanter, e huru deras handliogar, ja till och med deras personliga duglighet ofta mött ett offentligt o gillande, ändock kunnat frossa i moln af offi ciell rökelse — när ett sådant system det oaktadt hopar åtal öfver pressen, så finnes ingen annan förklaringsgrund till ett sådant handlingssätt, än att det hatar yttranderätten. Detta hat, så opolitiskt, då det aldrig en enda gång kunnat motiveras af någon bevislig skada, något bevisligt intrång af den offentliga taloch tryckfrihetens diskussioner, gaf os d. 20 Juni, 1 ;y det förhåller sig till der bandling, som då l! atmanade den allmänna förtrytelsen, som preJi misserna till konklusionen. Men liksom denna handling icke existerat ! tom systemet, så hade ock utan detta system li örtrytelsen icke blifvit så häfuig, icke gifvit sig r f f L uft på ett så osedvanligt sått, och icke heller f vederbörande blifvit så misstydd och gifvit nledning iill Mesvrer emm tveckas ådagalk.