Aftonbladet – 21 augusti 1838, sida 2

löf, Fru Eriksson, M:llerna Högqvist och Ficker, Hrr Hyckert och Deland, med fl.re. Shakespeare kär är en liten täck komposition, Shakespeares roll, eldig och poetisk, i hvilken man alltid skall beundra Hr Almlöf. Fru Eriksson fortfar också, ait med samma intagande grace och finhet återgifva den högre komediens tolier. Mamsell Hogqvist fyller väl sin annars icke särdeles märkliga roll i den första pjesen, och M:lle Charlotte Ficker går gerom studium af konsten mer och mer framåt. Den scen i de förtrogne, der hon tar emot buketten, återgaf hon med en utmärkt vällyckad ensemble samt en enkelhet och behag, hvartill vi verkligen lyckönska henne, och skulle önska, att alltid se henne sådanv. Beklagligen kunne vi ej göra detsamma med Hr ÅA. Hjortsberg, som bade efter Hc Sevelin öfvertagit von Sasrs parti i samma pjes, men genom nästan fullkomlig brist på uttryck, mimik och gester alldeles förfelade deu anvars rätt komiska effekt, som ligger i denna roll. Om icke Hr Hjortsberg föresätter sig att på ett helt annat sätt uppfauta de stycken, han skall återgifva, så är det i vår tanka ve kligen synd, att han längre skall förspilla sin tid på ett yrke, hvilket då ej kan blifva annat än högst otacksamt. Vi tro likväl ej, att det skulle helt och hållet felas horom inre resursser, om han allvarligt lade sig vinn om saken, och t. ex först gick till Djurgå: dsteatern och studerace Hr Delands alltid förträffliga och lefvande utförande af alla dess roller, som äro i samma genre, ssmt sedan sökte likna honom. Hvad skole vi säga om Hride Saintons spel? Vi hafva redan i år hört tvenze 2e utmärktaste violinister, och påminne oss, att Keligre bade, i sitt företal till Bellmans skrifter, i frigan om jemförelser, ett snillrikt och träffande uttryck om dena jemförelse man gjort mellan denne och Anakreon, då han sade, att de icke kunde jemföras, och att det bästa alltid blefse att kalla Avakreon för Auskreon och Bellm n för Bellman. Deita gäller äfven om dena musikaliska virtuosem, när han hunnit till första ravgen i: konsten. Han har då sin fullkomligt utmärkande och från andras individualitet frånskiljnde karakter. Vi skole, sedan Hr Sainton spelat ännu en gång, lemna en närmare analys af hans talang; att hin hör till första rspgen af violinspelare, derom kunde man redan i går vid första rumret öfvertyga sig. Det är måbända icke Ole Buils lidelse och passion, som hos honom utgör hufvuddraget; men det är cit lif, en friskket och ungdomskraft, ett lekande med svårigheterna, en sång i instrumentet ochen säkerhet och bestämuhet i hvarenda ton, som vi icke hört öfverträffade, och hvilka med rätta tillvunno homom en odelad beundran och storman de bifallsyttringar. NN