Aftonbladet – 17 juli 1838, sida 2

Herr Sandströms afsättning. Den Stackars Statstidningen, som hittills haft nog att sköta med den Stockholmska pressen, har nu fått nya bekymmer, i det landsortspressen, som varit i allmänhet beskedlig, begynt äfven blifva i hög grad eftertänklig. Statstidningen torde, om det onda så fortfar, slutligen fiaoa sig föranlåten att utvidga sina spalter. Bland andra synder, hvartill landsortspressen gjort sig skyldig, och som måste afplanas genom beriktiganden. upplysningar, Tidningsöfversigter, o. d., spökar nu en, som synnerligen är ämnad att väcka bekymmer. Kanslisten i den under Förvaltnipgen af Sjöärenderna lydande Lots-direktörsexpeditionen, Th. Sandström, blef, såsom allmänheten redan vet, skild från sin tjenst utan dom och ransakning, och blott på en enkel, omotiverad, all bevisning saknande anmälan af Lotsdirektören, Öfversten, Adjutanten hos H. K. H. Kronprinsen, m. m. Hr Lundstedt. Händelsen väckte en allmän och obehaglig sensation; i landsorterna, likasom i hufvudstaden, fann man det olagligt att sålunda skilja en tiensteman itrån sysslan. Statstidningen måste nu, såsom Hamlet, ställa allt detta till rättav och framkläcker dervid en hel hop setser, hvaraf vissa äro enfaldiga, vissa försåtliga, vissa skefva och vissa rent af osauna, Huruvida allt det, som ordas om Hr S:s ,försumlighet, mindre noggrannhet m. m., är sant eller falskt, kan hvarken Statstidningen eller någon annan veta; men man hade kunnat få veta det, om Förvaltningen visat någon lust att sjelf inhemta kännedom derom, d. v. s. att följa en allmänt vidtagen utväg, när dylika frågor förekomma, eller ransaka. Vi vilja, då fråga är om Förvaltningen, visst icke begära, att det skolat ske derföre, att det är i lag föreskrifvet; men saken hade blifvit mindre obehaglig. Man hade då åtminstone besparat Statstidningen den ledsamheten att avancera den dumheten, att en iillförordnad mera än en annan tjensteman kan utan dom och ransakning, men ändock för uppgifna tjenstefel, skiljas från tjensten. Med Hr S. lärer det dessutom förhålla sig så, att h n ingalunda, såsom S. T. säger, var tills vidare förordnad, på samma sätt, som under det nu rådande nmtills vidaren-systemet oefligt är, genom ett protokolls utdrag eller dylikt, uten verkligen löst, hvad man kallar konstitutiora!, hvilket åter vill säga det samma som fullmakt ; skilnaden ligger icke i personens skyldigheter eller rättigheter, utan i tjenstens beskaffenhet. Denna sednare var nemligen ntills vidaren inrättad och skulle fortfara vintill dess andra förhållanden inträffide,, såsom det Kungliga beslutet om dess inrättande uttryckligen säger, men hvilket Förvaltningen visligenförtegat; och att tjensten icke upphört,bevisas bäst deraf, att Hr 5. redan fått efterträdare. I exempel är S. T. synnerligen olycklig. Tror han verkligen, att tjenstemär i Kammarkollegium, som frångått sina tjenster, kunnat afsättas på samma sätt som Hr S.? Tjensterne indrogos; och detta torde göra en skilnad, som alla, utom möjligtvis Statstidningsredaktionen, kan begripa. Med GeneralassistensI kontoret förhåller sig åter så, att hela verket