ett hus tillhörigt en gammal urvgkarl, hvars för trogna, eller, som andra påstå, kokerska hor varit; för öfrigt suckade hon spetsar och skötte hushållet, under det heanes niece gjorde ers ringar, — iy det var omöjligt att gå förb porten, utan att beundra den liila vackra Ju dith, fast hon ännu icke hade fyllt tolf år Hon ägde redar de allra vockraste ögon, tänder som peclrader, en behaglig vext, härtill et naivt, öppet ansigte, uttrycksfullt och koketterande i sjelfva sin oskuld, Hvarje dag gjorde mun mad, Bonanivet komplimenter för hennes vackra niece, så att hon beslöt sig att göra uppoffringar för Judiths uppfostran — det vill säga, att skicka henre i en frisko!a för unga flickor, der hon fick lära läsa och skriva; — en lysande uppfostran, hvaraj mad. Bonnivet snart röate frukterna, då det gällde att dechiffrera utarskriften på bref til någon af byresgästerna, hvilket förut orsakat gumman mycket bryderi. Judith drog fördel af dessa moderliga omsorger till allmän tillfeedsställelse, och, öfvertygad att hennes niece, lika utmärkt till sitt yttre som sin uppfostran, utan svårighet skulle göra lycka, afvaktade mad. Bonnivet endast ögonbli.cket, som icke länge lät vänta på sig. —Monsieur Rosambeau, entrepreneur de ballev, hvars Ivtkal var fem trappor upp, proponerade att låta gifva lilla Judith några lektioner, och några dagar derefter averterade mad. Bonnivet alla portvakterskor i grannskapet, att henues niece blifvit anställd vid operans kör, en pyhet som hastigt spridde sig från port till port hela Richelieu-gatan utåt. Judith var sjelfva oskulden, fast hon redan fylt fjorton år; men hon var ock uppfödd i ett hederligt hus, hvars alla hyresgäster voro gifta; hennes tant, af en nästan öfverdrifven stränghet, lemnade henne icke ett ögonblick, följde henne till operan om morgonen, ech derifråa om aftonen och stannade till och med qvar i foyern, under det henmes nitce gjorde sina battemanger. Oaktadt all sin förtänksamma vaks mhet kunde mad. Bonnivet likväl icke hindra riecen att tala med sina unga kamrater, om morgonen i foyern och isynverhet om aftonen på scenen. Judith hörde då en hel hop kuriösa szker; en af nymferna eller sylfiderna sade sålunda en gång till henne: — Ser du, ma cbere, till höger i orkestern, så han ser på mig? — Hvem då? — Den der vackra unga karlen med kasimirsvästen. — Hvem är han då? I — En inklination. — En inklination? sade Judith. — Nå så du gör dig till; kanhända du iote skulle ha någoa känsla du? — Nej j — Mamsell är rolig . . . Juduh har aldrig: varit kär! sov. — Hennes tant vill det visst inte . . . — Min själ om jag hade en sådan tant .. . — Åh, ma cheese, säg intet ondt om henne; det är en försåndig gumma, som för att bevara sin picce från passioner, söker henne en beskyddare. i — Hoa en beskyddare! . . . hon är mycket för dum för det. Det får hon aldrig. Allt det der sades under kören vill Vestalen, och Judith förlorade icke ett ord deraf; hon vågade dock icke be om en förklaring. Men, utan att rätt veta hvarför, kände hon sig för-! ödmjukad, och skulle velat hämnas på sina goda vänner och förödmjuka dem igen. Och då hon kom hem om aftonen och mad. Bonnivet med en allvars m och högtidlig min förkunnade henne, att hon skaffat henne en beskyddare, var hennes första rörelse glädje; långt ifrån att hafva väntat något dylikt, blef gumman helt förtjust och började: ; — Ja, min kära nidce, en i alla afseenden rekommendabel person, en person, som försä-l; krar din lycka och din tant om sin bergning,i: och det är rättvist efter alla de mödor, din upp-: fostran kostat mig och alla de omsorger jag! slösat på dig. Och här fällde tacten någraii tårar. Judith, äfven rörd af hennes ömhet, vågade slutligen fråga hvem han var, denne heskyddare. 1 — Du skall få veta det, min söta, du skall få veta det . .. Alla dina kamrater skola döji