Aftonbladet – 26 juni 1838, sida 3

de den tillkömpat sig; och allas ögen vände illpå den stränge och häftige, men kloke o mI kraftfulle hertig Carl, i hvilken de sågo sitt n 95 itionalpalladiums födda beskyddare De förs la; nade sig till och med med den tanka, att h kunde fordra Sveriges krona såsom lön för s besvär, och tröstade sig dermed, att den detta fall frångick en kätterk konung, en sl af Jesuiterna och de stora herrarna, hvars st) relse aldrig kuade läsda det gamla Sverige ti fromma. Helt annorlunda var förhållandet med invi narna i hertigdömet, som stodo under Car omedelbara styrelse. Endast några få af de högre adlen knotade öfver den krafifulle sjelf berrskaren och afundades sina bröders lott i det öfiiga konungariket. Presterna deremo voro honom tillgifae för det skydd, han lem Dade dem mot Johans liturgiska förändringar borgrarne sågo med nöje den store hushållarees nyss anlagda städer och de nya näringskällor, han öppnat; och bönderae, med hvilka (han vanligen umgicks som en like, furcno sig Jaf hans berrskaresville skyddade mot aclens och fogdernes ölvervålaå. — Till och med en mängd Jaf de unga adliga slöto sg till hertigens an hängare, i hopp att gora lycka under en forman, hvars skarpa blek så lätt urskiljde förtjensten. — Nationalenbeten och den allmänna andan tycktes hafva, biltog från det öfriga Sve rige, funnit sin tillflykt i Södermanlands, Nerikes och Wermlands skogar. Hindersmässomarkovaden detta år i Örebro hade varit ovanligt liflig. Från det genom Hertig Carls omsorger så godt som omsk pade Wermland, från de vyss upptagna grufvoina och nybyggda masugnarna, från de nya städerna och uppodlade hemman strömmade en mängd Wermlåndningar till Hjelmarens stränder, för att mot alstren af sin idoghet, sitt jern och sitt smör samt sina skinavaror, tillbyta sig sica nödvändighetsvaror och kamske äfven något af den tidens lyx. En lång rad af väl lastade slädar halkade fram öfver sista fjerdingsvägen af Nerike mot Wermlands skogar, på det präktiga slädföret; och derz2s trafvare skakade sina rim-j: frostb-strödda manar och gnöggade glädtigt mot . den uppgående solen. Dessa slädar voro huf-j4 vudsakligen lastade med salt, humla och säd; 1 men här och der framstaek likval i de förmögnare bergsmännens fordon en kagge, som röjde, att han försett sig tll Kyndelmessan eller Påsk med litet Tyskt öl eller vin, för att fröjda sig på helgdagsafton np; äfvensom ett och annat val, ombundet och snöradt paket väl mojligtvis, i t irots af bertigens ovilja för utländska varor, I torde innehålia litet siden till en mössa eller alskläde åt den hedersamma danneqvionan ller fäntan. Imedlertid var den stora afi8 Svenska bergsmän och Finska kolonister betående karavanen ganska munter och hög!judd. dan pratade både på Svenska och Finska om v varandra. Samtalsämnet var i synnerhet Herigen; ty Store Carl eller Hyvä Koruoger, som innarne kallade honom, hade sjelf varit i Orero. Uader gapskratt och skämt berättade man, uru Herren sjelf gått omkring i bodarna och! tåuden, för att bese de varor, de främmande j rämarne bade med sig. Dem som har. såg hafva i paomål eller salt, hade han vänligt helsit och gt: Du skall få jern med dig tillbaka; men er han såg valnötter eller andra läckerheter, G ttrade han med förakt: Du bör få rofvor med ig hem igenn. Under allt detta kom en tropp furstliga dra:; anter ridande. — Deiaj fjäderbuskar svajade ögt i luften, svärden slamrade vid deras sida, olkarnpa i deras bälten samt de turga sadelröen visade, att de voro fardiga när som helst!o: Hl strids. Som de hade skarpt ridit, tycktes e ej vara missnöjda att låta sina svettiga hätar fa flåsa en stund och ait sjelfva prata medla, e nu afvenledes rastande bonderka. Samtalet! be AA Ms 4 oroa ee i if I lar s 9 ed