Aftonbladet – 26 juni 1838, sida 3

DEN OUTTRÖMLIGA OLTUNNAN I WERMLAND. Svensk berättels-. År 1596 var ett al de dystraste och mest olycksbådande, som Sveriges invånare hittills ötverlefvat. Det liknade en sormmarafton med qväfvande luft; det är lugat, och solen helsar vänligt till afsked; men de röda flammorna och de tjocka molnen vid horisonten hota med storm och åska. Gustaf Wasas verk, hvarigevom Sverige blifvit em man och alla fått en iHerra och er Gud, höll på att ramla genom höns söners oklokhet och bans sonsons Sigismunds pit för den lära, från hvilken den kraftfulle farfadren användt nära ett halft sekels statsklokhet och hjeltemod att befria Sverige. Landet hade sönderfallit i tveone faktioner, som stodo mot hvarandra, så godt som med handen på svärdet. Under det den högre adelen, med sina anhängare, låtsade under sken af lejitimitet hylla den svage, vidskeplige Sigismunds sak och beskydda hans thron mot hertig Carls befarade ärelystnad, dolde de inom en högst gevomskinlig slöja sina planer att, fria från upp sigten af en utrikes vistande monark, åter få komma i besittning af den aristokratiska makt, de store under unionstidens oredor åtnjutit. På andra sidan hade andan af Engelbrechts, Sturarnas och Wasas skapelser så genomträngt massan af nationen, att den ville för hvad pris som I helst behålla den borgerliga oeh samvetsfribet,