Aftonbladet – 23 juni 1838, sida 4

Fn rann de icke huset, Regnet fortfor imedlertid oa låtligt, och hen träffade ingen menniska ute ifrån gazan Lavapies , ända dit han ärnade sig; det var mörkt som i en skorsten, och Morales svor emellan tänderna öfver den dag han gift sig. Moan kan val döma, med hvad neje han sålunda fortsatte sin vandring. Under det han trefv-de omkring i vattenpusserna, vifja vi återvända till den föregifna sjuka Hon hade icke väl sett sin man gå bort, förrän hon sprang ur sängen , skickade efter aia bror i och sina vidtalta vanner, som imedlertid håilitt gömda i källaren. Inom en liten stund hade: de borttagit den gamla gatuporten, som de er-! saste med den köpta. beröfver fästade de en; stor hvit skylt, hvarpå man liste med höga, svarta bokstäfver: Värdshuset Cid. Här finnes rum för både resande ech hästar. Sedan detta; var gjoråt , hemtade man hit de bekanta, som; väntade i graonskapet. Kastagnetter och gui-! tarrer saites i rörelse; en måltid tillagades; man började äta, dricka och dansa, för att fira den: stackars manuens motgång , hvilken dragit ut att söka eu doktorinna. Vir gode måare, som under tiden väl klappat på hundra portar och öfvecailt blifvit afvisad med eder och svordomar, rödgades slutbgen återvände utan Donna Castejona. Deremot var ban genomblot ända in på bara kroppen, och hans tålamod var alldeles uttömdt. Då han kom till sin port, hörde han instrumenternas Jjud, sånger och skratt; han trodd -, att han gått vilse, lyfte upp sin lyckta , fann eg annan port än sia egen, och då han deröfver såg en värdshusskylt, blef hau alldeles förvirrad. Han började ånyo gå uppiöre gatan. Jet är ändå gatan Lavapies, sade han för sig. sjelf; nder är boklådan, fruktmångelskans och den halte Diegos hus, derefter mitt, och på andra sidan är Lueas Morenos, kassöreasn. Han igenkände alla grannargas portar , blott; hans egen var förändrad. Sedan han flera gånger gått fram och tillbaka i qvarteret, återväne de han slutligen till sitt hus. ,Gud förlåte mig,, sade han, i det han slog minst femtio korstec ken , det är ändå här som jag bor; det är; halfennav timma sedan jsg gick ut, min hustru gret och jarnrade sig, och nu dansar man bär! vi bo helt evsamma här i huset; porten behöfs: de väl lite repareres , men han var ändå inte förgudrad när jag gick, och för öfrigt har jag! iote sett något värdshus här på gatan, och iute eller skulle något sådant få vara i mitt hus. Drömmer jag vå!? men nej! mina ögon äro rik-. igt öppna och mina öron i fullkomligt godt stånd, och när det regnar så mycket, kan man icke skrifva en sådan illusion på vinångornis räkning... Han började söka ännu en gång ,: kände på porten, men fann ej klappen på sitt vanliga ställe; imedlertid beslöt han bula på, i det hopp, ätt om han väl en gång vore inne, skulle han väl få förklaring på denna gåta. Han ; slog derföre på porten några slag, som skulle ; kunnat väcka opp hela qvarteret, men de dan-; ssude låtsade icke höra dem; han buliade då: innu starkare. Sedan man låtit bonom stå en! ling sund i takdroppet, öppnades fönstret of van porten af en man, hållande ett ljus i handen, samt med en trasig och smutsig näsduk knuten om hufrudet. ,Hör på min goda man, hy:d wil Ni? Hör; finns inte mer något rum; gå någon annorstä-. des och Gud vare med er!p Men j.:g begär bara att få slippa in hos: mig. nMin käre vän, vi bruka icke öppna porien å här dagen i nFör knäfvelo! här är ja mitt egei hus, och Diego Morales, min far, har betslt det med re-; Ja penningar. Jag vet icke, om det, som förvillat ert hufjud är från Val de Pegnas eller ILogrogno,! nen starkt och rusgifvande har det varit, och vatinet, som strömmar ur takrännorna, ban. cke göra Er ondt ait späda upp det med. Gå er väg! Upphör att bulta på den här por-: en, eller skall jag släppa på Er vår gårdshund, vars tänder skola öppna ett dussin knapphål: estrupe. God nativ. i Vid dessa ord slog han igen fönstret. Iane huset hördes sånger och skratt, och den tackars målaren svor och presterade öfvar den rollksrl, som spelat honom ceit sådant spratt. Imediertid upphörde icke regnet; snöflingori 3, hvarmed det var blandadt, slogo Morales i usigtet. Ljuset i hans lykti var utbruvnet!e ch hages tålamod var längesedan slut Han i ö.jage derföre klappa ännu ea gång. Han ii värde no, huru man in i husct ropade: ,Hör