Aftonbladet – 23 juni 1838, sida 4

ter talan. Den oförskämde, sade lyssnerskorna. ,kulle väl en qvinra forstå något af dessa skämt, något af dessa snillrika infall, som tjeltva attelierens luft inger oss? När en qvinna får vågra ider, sker det alltid på bekostnad a: vår heder. ,Den skamlöse!n ropade begge kusinerna med sa mun. Detta erd yttrades temligen högt, men sästernes ännu bögljuddare samtal, glas:ns och buteljernas klingaxde samt vinets effekt, hindrade det från ait höras. ÅAck, din narr, du uppmanar oss ja sjelf ast spela dig något spratt, utan att derfsre avgripa din heder. Vid vår Fru af Atocha svär jig — — — det är i dag fetuisdegen, men ionan halfva fastan är förbi, skull jag vara hämunadn,. Casilda l:de genast band vid verket, ech se här, huru hon gick till väga: hon uppdrog åt sin bror at nasia Thorsdag gå på Cebadatorget, der lemningar af gamla byggnader och hus gerådsssker plåga försäljas, och köpa en gamnal po: t, af samma dimensioner, som husets port åt gatan. Hoa erivrade bonom, att han dorde välja den så gamms slmodig som möjligt, med beslag och sirater af så bizarr form, hav Jägonsn kunde erhålla, samt i hemlighet låta bära den hem till henne. Detta skedde, porena fenss, jemkades så, att den förträffligt pasa och gömdes sedan, tills den behöfdes. Hon hace meddelat sin plan åt sin bror och några grannar, på hvilkas tystlåtenhet och bivad kon kunde räkna. En afton, då Morales helt sent återkommit : från et kloster, der han var sysselsatt med at! jmåla ett kapell, som munkarne ville öppna påskjagen, emuotitog Casildga hozom med mera vär ma lach fi ra ömhetsbetygelser än vanligt. Delade Is ig sent, emedan d:t drog på tiden med koast1 äregs aftovmåltid. Vid middnattstiden började Casilda upphäfva höga rop af smäria: Jesus! i Maria! jag aör! Min basta man, ac:, min si sta stund är inne; skynda efter min bigtfar, is jag dör! Härvid gjorde hon alta åtborder tf lisande, och hennes anletsdrag utiryekte de häftigaste plågor. Hennes man frågade henne seitagande, hvar det oada satt? Ack, Guds helig sa moder, svarade hon, låt mig bara få bigta! — — — låt mig få sakramentet, — I— — det är forbi med mig!, Härvid skynjdade en ung flicka, deras euda tjenstebjon, som ivar med i hembghetem, ia till sia matmoder, Hade henne varma servietter på magen, gaf henne in varmi vin, försatt sed kanel och flera jylika medel; men det onda ville ändå icke! in sig, ty den sjuka hade ingen lust dertill. Moraies nödgades sålunda, ehuru temligen re ee ER ogerva, siga ur gin säg. Åj!, ropade hans: hustru, jag har den aldra fasigaste kolik !, — Nej, sade pigan, det är den dåliga ättikan i mi bade i er sallat, som bragt er i detta tillstånd. Ni mins. väl, ati det gått på samma: sätt hver gång ni förut nytijet den, det var då: dena beskedlga Gudmor Castejoua bötade er Målaren började förebrå sin hustru, för det hon icke i låtit varna Sig af erfarenheten. Men ho svarade med heifqväfd röst: 4l hecho no ay! remedio (hvad som ar gjordt, kan icke mer åadras). Gå för all del och hämta hit Dunna Castejona; hon känner mitt tempararkent, och bon ensam kan: ge mig de botemedel jag be-! höfver. För Guds skult, gå efter henne, eller ) skall du nödgas gräfva min graf. ; Min söta hustrun, svazade mannen sorgset, min bästa väg, Doana Castejona har flyttat titl andra ändan af staden, nära portea Foncarral, och vi bo här i qvarteret Lavapies; natten är sall, och om icke takräanan ijuger, regnar det, ; eller t:ll och med snögar.. Atven om jag går. cfier gumman , och jag till och med lyckades att få rätt på henne, tror du, att hon i eit så förskräckligt väder skulie kuuona förmås, alt Bs så här lingt? Jag kommer ihog, att sista gån; gen du fick så här oadt, botade hon dig med! två uos therisk , blandad: i eit glas pommerensvaiten. Jag skall gå till 2potekaren och hemta hit allt hvad som behöls. Lugaa dig! para , men för Guds skull tvinga mig inte alt) så en så förlärlig väg, ty det vore onyttigt ,! och jag skulle derigecom kunna ådraga mig en! ångt värre sjukdom än dinn, . H Nu började Casilda att jämra sig ön värre. ,Heliga jungfru! se, hsilken man Gud gett mig! skulle man icke kunaa tro, alt jeg begärde af hopom omöjbgheter, ait jag ville, att han skulle låta oegrafva sig med mig, att jag fordrar, ati han skall j offra opp sin blod eller sin egendom? och än! :å ber jag endast, att hag skall gå och hemta I vit någon, som kan boia mig. All den fara!i