Aftonbladet – 18 juni 1838, sida 2

att Demota mig på aet Sat, Som Ir treneratet Adjutanten önskar en gång för alla må iakttagas mot en för detta gunstling, på hvilkea punkt af samhällshierarkien denne ock befinner, — eller kan hafva befunnit s:g. Det går en Nemesis genom tiden, i smått och stort; och det är de smås bestäscmelse att tjena de store, — atttjenazdem, till och med genom föresynen af sina missöden. Jag nekar ej, att ex viss sanning ligger till grund för iklagaremaktens påstående, ait detta slag af skriftställeri är i sig sjelf demorahserand ; jag endast bestrider, att felet ligger hos skriftställaren. Aro hans framställnivgar byggda på facta, så bestämmer dessas art helt och bållet arten af förfatiarskapet. För att hemta beviset från nära båll, will jag nu åberopr blott de exempel som forefionas uti miit vördsamma svar på Hr Advokatfiskalens anmärkving:memorial. De af mig der omförmälde, och af namngifna personer bedrifoa korruptionsförsök äro visserligen till sin natur i högsta grad ndemoraliserande, och — nhbeklagligtvis! -mäkta hvarken peana eller tryekpress att förvandla korpens firg; men just offentliggörandet af dessa korruptionsförsök innehåller motgiftet. De kunna, en gåvg inför allmänheten afslöjade, ej vidare förnyss; och det oegentligt benämnda demorsliserande skriftställerietv blir sålunda i stället en dambyggnad mot demoralisationen, Hvad som gäller om dess enskilda, mig rörande, fall, galler ock om de allmärna värfven samt företeelser innom deras område: från Skeppshandeln till Trollhättans nybyggnad. Det bifall, åklagaremakten täcker egna mitt skrifsätt, är för mig så smickrande, alt jag för att vionea detta pris väl må underkasta mig ett eller annat års vistande å fastning. Sillsamt torde det dock synas mången, som cj är iavigd uti regeringskonsteus kinkiga hemlighet, att de uppmuntringar, som vederfaras den lofordade p,stylen, mästerskapetv och hvad man allt behagar yonestfullt yttra om min pennas foster, börjas med förlusten af mitt ekonomiska bestånd och sarahällsstöllning samt slutas med yrkandet, att jag äfven må förlora mn frihet på köpet. Sjelf kanoner jag dock bast, ty värr! huru trånga de skrankor äro, som begränsa min lilla förmåga; och just detta ger mig anledning att till dem det vederbör hemstalia : huru stort mått af 10skänkthet, som erfordras, för att ernå verkställande maktens förtroende och åklagaremaktens skonsamhet? I det föregående torde jag vu hafva tillräckligt besvarat hvad slutpåståendet vidrörer utom ämnet, det vill säga: angåerde mitt skriftställeri I allmänhet, hvilket dock lika litet är föremål för detta åtal, som för någon jurys bedömmande, eller domstols utslag. Jag hur också derföre endast svarat på detta åklagaremaktens sidoanfall, att visa hennes oefterrättlighet hver helst och buru som helst hon än må uppställa frågan. Hvad åter sjelfva saken, eller de nu åtalade fjorton raderna avgår, behöfjver jag bott hänvisa till min förut afgifoa törjsvarsskrift. Slutpåståendet innehåller ivgentiog vytt. Det vanliga ministenella konstgreppet, att vilja med brämet af konuzgamanteln gömma regennogsåtgärderna undan det allmäona omdömets granskande öga, är redan af mig till bakavisadt, och var det långt före mig af sjelfva grundlagarnes både anda och bokstsf. I detta afseende är det icse blott min enskilda välfird, min enskilda rättighet, hvaröfver den blifvan-e juryu går att rösta, d t är hela Svenska folkets. Iudividen kan förtryckas, dör och glömmes; men folket letver och 1 dess ruinne de, hvilka lånat sig till verkiyg åt förtrycket. Det exempel, slutpåståendet omförmäler, i afseendet på ett sådant Konuogens beslut, emot hvilket Statsrådets samtelige ledamöter reserverat sig till protokollet, och den i syftcingen skaikaktiga frågan, om detta beslut också finge klindras såsom inbegripet under konscljens kathegori, ådagalägga, huru litet åklagaremakten mäktar tränga till djupet i någon sak, och huru litet hon begriper det, hv2rom bon ordar. Jag svarar således öppet och bestämdt, att äfven ett dylikt beslut kan klandras: icke så, att klandret då rigtas mot Konungen, utan emot den som kontrasigne: rat beslutet, alllenstund ingenting af allt hvad! Konuogen i Statsrådet må fiona godt förordna 9