Aftonbladet – 18 juni 1838, sida 2

ler lika skärande i åklagaremaktens öron, som skämtet om sabbatsbrotww, återfinnes likväl i 338 S Regeringsformen, der det heter: vAlla ifrån Konungen utgående expeditioner och befallningar, utom i kommandomiål, skola för vatt blifva gällande, koutrasigueras af den fö,redragande, som vare ansvarig, att de instamma med deröfver fyrda protokoll Skulle den föredragande fianva något Koaungens beslut vara stridan,4e emot denna Regeringsform, göre han i Statsrådet derom föreställning; yrkar Konungen ändock, vatt ett sådant beslut skall utfärdas, vare det då iden Föredragandes rättighet och pligt att sin skontrasigoation derå vägra, samt nedlägge han i följd deraf sitt embete, hvilket han icke må våtertaga förr, än Riksens Ständer hans förhållande pröfvat och gillat. Emedlertid vare ;hana vid sin lön och öfriga tjensten åtföljande inkomster bibehålleon. — Sjeliva R-geriogsformen förutsätter således, att Sveriges regerande kozung kan zmisstaga sig och vilja haadla grundlagsvidrigt: att misstaget kan blifva ett ämne för klander, dels af kouseljen i allmänhet, medelst reservationer, dels ärnu ef:ertryckligare af Föredraganden, medelst vägrad konirasignation, hvilken gör hela det kungliga Majestatets beslut till intet; dels ytterligare, medelst anmärkningsanledningar at Riksdagsmän, ställande under Riks Ratt af Koustitutions-Utskott och sakfä lande af Riks-Rätten, om koutrasiguation blifvit lemonad, och i mo:satt fölly — det märkligaste af allt! — genom Biksens Ständers gillande af Föredragandens vägran att koctrasignera den allenav styrande Konuagens beslut, och den gensträfvige Föredragandens berättigande att dtertaga sitt embete just derföre, att han så oafvisligt gifvit tillkänna sitt klander af något konungens beslut, eller handling, eller gerning, eller hvad man behagar kalla de å gärder, bvarom förordnas i Staus-Rådet. Jag lemnar derhän, huruvida den åklagaremakt, som synes betrakta min person och min skrift såsom sina säkra rof, icke kan eller vill begripa den enklaste syllogism. Hon tvingar mig derföre att begagna ett annat försvarsvepen: åberopandet af exempel; och sedan jag på nyssnämnde sätt vederlagt det hon sjelf aufört, hemtadt från suppositionernas verld, må det tillåtas mig att, å min sida, bemöta henne med tvänne andra: ett, också blott en fö:utsättning: ett annat linadt, ur verkligheten. Det låter n mligen tänka sig, — ehuru jag dermed ej vill hafva sagdt, hvarken att det bort ske, eller att casu: varit sennok — att ingen Foredragaade i Sveriges rike velat kootrasigoera den fullmakt, hvarigenom Hr Nerman blifvit upphöjd till Justitie Kaasler, Ingen lärer peka, att ju sådant varit åtmiastone ett negatift klander af den höga unämvingen. Men om ett dylikt fail inträffat, och om de Föredragande sökt bjuda skal for sin vägran (hvilket åter varit ett ganska direkt klander): månne alla Föredragande i Sveriges rike då också skolat slipas inför Domstolarne såsom Majestätsförbrytare? Denna fråga är visserligen icke klyfiig, — jag mi dzer det opåmint, — men är det åtminstone full: ut så mycket som den, hvarmed Åklagaremakten i slutpåståendet hoppats kunna suärja mig. Till en mindre nitisk åklagaremakt än den, hvars högsta angivarekall i wryckfiihetsmål, tills vidare, år anförtrodt åt Hr Stats-sekreteraren von Hartmansdorff, och hvars förr ämsta sakföraredetaij bvilar i Hr Justitieckansleren Nermans händer, skull: jag villa hernställa: hu: uvida boa förmenar, att det Koouugsliga Majestätet, för hvars helgd man påstår sig ifra, vinner ökad glans, gerom ea sammarbianining med Konseljen? tagligern och stuudligen omtalas, samtalsvis så väl som i tryck, Regeriogsåtgärder, om hvilkas beskaffenhet det allmänna tänkesättet synes vara temligen ense. Månre det kan vava åklagaremaktens mening, att i dessa fall afleda omdömet från den g:undlagligt ansvariga Konselj:n, på Konungens höga person och enskilda gerningar?n H. K. H. Krooprinsen och och H. K. H. Storfursten Thronfoljaren af Ryssland ankommo i Lördags från Gripsholm till BRosersb:rg, der den öföga Kongl, familjen redan förut var samlad. De båda Prinsarne hade tagit vägen