Aftonbladet – 14 maj 1838, sida 3

Kastar man ögat på författningen om lurendrejeri och tullforsnillning, kan man med temlig säkerhet gissa till motivet för Hefrättens utslag. Författningens 15 bjuder nemligen, att då någon mellan inrikes ort för tulbara utländska persedlar, hvilka höra till hans beklädnad eller eget bruk och ej iå ofverstiga hans bebof och vilkor, att ljusligen pröfvas kan, det de i annan afsigt än för hans eget nyttjande medförde äro, må han dem utan åtal behålla. Vidare förekommer i denna författning, att utoch inländska varor, så länge något af dem bålles till salu, skola vara försedda med plakat eller tullstämplar, samt att utrikes tillverkadt stämpelbart gods, som cj med stömpel är försedt uch under transport anträffas, är förhrutet. Genom en strikt tillämpning häraf kan man gåI des lätt komma derhan, att hvarje från stimpeln afskuret tygstycke kan under någon förevändning konfiskeras, och när förevänvonirg finnes, saknas ej heller fog, som det heter, och cm fog ej saknas, kan man ej gerna ålägga beslagurn böter eller ersättning. Det är en särdeles lycka, att de personer, som befatta sig med fiskalisationer, sällan hafva den uvderbyggrad, att de förr än efter en längre praxis, hvarunder de äfven lära mycket af advokaturn vid domstolarne, komma under fund med Ma de trakasserier, dem de med författnipgarnes goda minn: kurna tillåta sig mot medborgare och dessas egendom. Så mycket kan man imedlerii1 lära at här ref rerade mål, att den, som på resa medför en bättre utländsk, eller icke ydligen inländsk vara, bör vara ej allenast räl klädd, utan äfven kunna prestera andra sådane indieier på förmögenhet, behof och vilsom, att hvarje tullbetjent, äfven den okupnisaste och illvilligaste, jusligen må pröfvan it den medförda varan icke är för god för inehafvarn.