Aftonbladet – 11 maj 1838, sida 2

tala, men yttra sig gerna om det, som gerna höres på högre ort. En del af detta sällskap är frivillig; en del är sjelfskrifven ex officio. Dit räknas embetsmän; och observansen anses böra vara desto strängare, ju högre uppsatt embetsmannen är. Syndar han mot denna konvenans, så kan ban vänta sig allt. Ett färskt exempel hafva vii den man, som genom sitt embete naturligen står i spetsen för allmänna välgörenheten. Erkebiskop Wallin hade den obetänksamheten att se sitt kall ur denna synpunkt; han såg en stor nöd hota landet; han gaf sig icke tid att först efterböra, huru tonen var beskaffad i de regioner, dit man så gerna vill räkna honom, i kraft af hans embete; ban rådfrågade blott sitt bjertas och sin kallelses ton och framstod med nit och värma och sjelfförsakelse, såsom den cbristliga kärlekens härold. Hade han något mera förstått sig på goda tonen och något mindre rådfrågat sin känsla, så hade han säkert fått vara oantastad; ty man har i allmänhet icke blifvit bortskämd af exempel i denna väg, och icke många hade kastat sina ögon åt det hållet, om Erkebiskopen icke sjelfmant framträdt. Han hade således kunnat obekymrad låta eländet gå sin gång. Men han gjorde icke detta; och han fick den lön, som ett retadt koteri var i stånd att utdela. Den vördnadsfulla fotens, satelliter krystade sig, för att få fram vissa saker, som skulle vara qvicka och betyda något, Gud vet hvad; det är ofta icke så lätt att ur dylika skrifter utleta mera, än att författarne och deras skyddsmakter äro vid elakt lynne, och att de så gerna skulle önska skada dem de hata, om möjligt vore. Den serskilda anledningen för tillfället var, att E-kebiskopen, innan han han frågat sig för om lof, vågat säga, att nöd funnes i landet; och att, då en ,officiel insinuation sökt göra troligt, att alltsammans vore rykten, till dess en Löjtnant hunnit undersöka saken, Erkebiskopen understått sig, hvad hvarje man a! heder icke kan underlåta, nemligen förklara, det han icke lupit i ogjordt väder, utan verkligen visste de förhållanden, hvarpå han grundat åtgärder och uppmaningar. Han var således den gången icke en prelat efter vederbörandes sinne; ty en sådan hade både tegat med obehagliga sanningar och tåligt burit em förnärmande dementi.