Aftonbladet – 11 maj 1838, sida 2

TON OCH VÄLGÖRANDE. Hvem har icke sett den lön, som vänta dem, hvilka våga skilja sig från verldens ton. De må stå högt eller lågt i samhället, så är deras öde gifvet. Inga ädla afsigter, ingen outtröttlighet för deras genomdrifvande, ingen enkel bjertlighet i formerna för sin verksamhet, ingen oförvitlig, lång vandel skydda mot de smygande giftet; och vill olyckan, att föremålet är fiokänsligt eller icke förmått härda sig mot de orättvisa anfallens bitterhet, så lyckas det stundom det vackra bemödandet, att strö många törnen på en vacker bana och afskrämma svagare naturer från dess beträdande. Men hvad är tonen? hvarifrån kommer han? hvem anger och styrer honom? — Härpå kan utan tvekan svaras: koterier. Hvarje koteri har sin ton, sina anspråk på dem, som det räknar till de sina. Sålunda finnes ett koteri — kanske det mäktigaste bland dem — som icke misströstar att kunna höja sig till de maktigandes krets genom att finna allt, hvad de göra, förträffligt, tala som de, lefva som de, försvara dem och finna hvarje tvifvel om deras vishet, icke blott obehörigt, icke blott brottsigt, utan (hvad ännu värre är) oförenligt med god ton. Detta koteri och dess många sjelf. alda ledamöter anse lågt och opassande att tala m ämnen, hvarom vederbörande icke gerna