Aftonbladet – 5 maj 1838, sida 2

Jverkligen skulle börja blifva orolig deröfver, att nöden i en del provinser icke längre kan anses för blotta yktenn; emedan Svenska Minerva under loppet af denna vecka, och isynnerhet i Jen artikel sistl. Thorsdag, varit omtänksamt sys-Iselsatt att trankilisera sinnena, så godt som det med sakernas närvarande ställning låter förena sig. Man är väl nu, heter det, temligen öf(verens om, att nöd på sina ställen redan är för Ihanden, och hotar att inträffa i andra; men ohvad man icke torde vara ense om, är vidden Inaf den redan befintliga och af den, som vidare förestår. Utan tvifveln, fortfar Minerva, när ställningen i de nödlidande orterna af en allt Iför allvarsam natur att i lättsinniga ordalag omptalas; men då man läser mycket af hvad der(om tryckes, kunde man snart finna sig frestad att tro, dels att skribenterna sjellva före ;tälla Isig eller vilja inbilla sina läsare, att hvad nu händt, är i Sverige en nyhet, något som yt, terst sällan här i landet inträffar, eller att Svevrige är det enda land, der, till följe — icke af joklimatiska och andra naturförhållanden — men iaf felaktiga samhällsinrättningar sådant kan inmträffa, dels också att, om följderna blifva myo ket svåra och bedröfliga, det är regeringens fel, . noch att det hade berott af denna att med en .;smula föreseende och klokhet förebygga åtminstone det värsta. För att nu ödfvertyga folket om den nyttiga sanningen, att naturkalamiteter och missvexter kunna irträffi äfven på vandra ställen än i Sverige, har Minerva hopleItat från flera år tillbaka och citerat, såsom e xempel, alla möjliga missvexter, såsom i Ryss;land. i Preussiska Rhenländerna, på Medelhafskusterna, i Norrige m. m. samt den nöd, som Itid efter annan vållats af öfversvämningar i norIra Tyskland, i Hannover, i Pesth och Ofen, jm. fl. ställen. Trösten eder således, J hungranIde och J, som liden af den långa vintern eller vårfloderna: vi sjelfva frihamnen Livorno, har ju för ett antal år sedan händt, att folket måst lifnära sig af det utkastade afskrädet på gatorna, I gamla läderbitar, o. s. v. Det är verkligen förundransvärdt, att Minerva icke härvid citerat de sju egyptiska landsplågorna, jordbäfningen i Lissabon eller Pompejis och Herkulani förstörande af lafvan från Vesuvius. Dessa exempel äro ännu mer talande. Eljest måste man bärvid erinra sig den sköna versen i Lidners Spastara : Du ej den enda är ... tröst för ett tigerhjerta! Grym och förhatlig tröst! Hvad, att det finnes fler, Som digna under lifvets smärta! Det tröst, min milde Gud! det tröst i nöden ger Vi behöfva icke erinra, det vi ganska väl känna, att missväxter uti alla tider emellanåt ägt rum här i landet, alltifrån Domalder, som folket offrade till en försoning åt gudarne — det factum, hvarom Minerva i dag sjelf erinrat — samt Christopher med tillnamnet Barkekonung. Naturen och klimatet hafva varit, äro och förblifva sig någorlunda lika; men en annan fråga är, huruvida icke äfven en mindre fördelaktig årsväxt nu för tiden åstadkommer en större grad af. nöd än fordom. I detta afseende påminner historien, att det fanns en tid, då man sökte efter fattiga här i landet, utan att finna några. Sådant kunde ganska väl stå tillsammans med en tillfällig hungersnöd vid komplett missväxt, under en tid, då landets kommunikationer ännu icke hunnit utbilda sig så, som för närvarande. Ett helt annat förhållande har dock uppstått, sedan skatterna blefvo bestående och förvärrats i samma mån som man påfunnit flera medel att under allehanda titlar draga en större del af de producerande klassernas behållna inkomst in i skattkammaren; och i samma förhållande, som detta minskar producentens förmåga att upplägga något öfver dagens behof för morgondagen, i samma förhållande måste äfven samhällsinrättningen hafva sin dryga andel uti det hektiska tillstånd, hvilket på så många ställen imträffar, så snart årsväxten visar sig mera njugg än vanligt. Att tillägga regeringen skulden för de speciella fall, då nöd inträffar, vore utan tvifvel i hög grad orättvist; också hafva vi ieke hört eller sett sådant ske från någon sida i vidsträcktare mån, än så vidt en försummad åtgärd att genom tullv frihet i tid bereda tillgång på den första nöd