Aftonbladet – 27 april 1838, sida 2

förfelas. LITTERATUR. Yxna, Göthisk saga. Dikt af Carl Rosander. Under denna titel har nyligen utkommit ea af dessa bokhandelsartiklar, hvilka åtminstone såsom ett slags kuriositet, om icke för något utomordentligt värde, förtjena cen liten närmare uppmärksamhet, och hvilkas företeelse alltid, ur en viss synpunkt betraktad, äger ett intresse framför den stora massan ef litterära produkter, ett arbete af en man ur hopenn. Författaren, hvilken icke lärer tillförene uppträdt i det allmänna, säges vara sättare på ett tryekeri i Carlskrona. Såsom han sjelf i förordet till ifrågavarande skaldestycke med mycken bonhommie berättar, hade han, född i ett ringa stånd och uppfostrad i den djupaste okunnighetx, vid femton års ålder funnit stugan för tråvg och begifvit sig på vinst och förlust ut i verlden, för att söka tillfredsställa sin törst efter I kunskaper och bildning; han hade nu icke haft något val, utan nödgats antaga den lägenhet, som först erbjöds honom. nJag kan ej klandra det yrken, — säger han — vid hvilket jag jalltsedan pjutit mitt uppehälle, men min önskan I har ej blifvit uppfylld; mer än elfva år äro seIdan den tiden förflatoa och med få undantag Istår jag ännu i vetenskapligt hänseende på samma punkt som då, ty ekonomiska hinder, brist på tid och tillfälle hafva med förenade krafter motarbetat hvarje försök att tillfredsställa mitt medfödda begär efter kunskaper, och jag äger nu nästan inga andra sådana, än dem jag vid ett eller annat tillfälle händelsevis kunnat förskaffa mig,. Det finnes för närvarande i Frankrike en poet med namn Berenger, som nu är en ryktbar man och sitter i de stores samqväm, men som började på lika sätt såsom ,Gaminn, en yngling ur hopen, utan synnerligt bokvett och utan tillfälle att skaffa sig sådant. Det är icke min moning att vilja jemföra H:rr Rosander med Herr Berenger, ty om också den förra skulle äga inom sig någon verkligt större poetisk kallelse, hvilket ännu är svårt att afgöra, så ligga hans anlag atan tvifvel åt ett helt annat håll, men jag har velat antyda, att kasten och regalen äga någonting ominöst för en ung man med funderingar i ppoeterin. Tegner framträdde med sin Frithiofs-saga, en skapelse utan motsägelse af öfvervägande förtjenster; den anslog sinnena elektriskt, och den var af art, att hvad man kallar gifva ton,. Åtskilliga poetastriska hjernor, förbryllade af den likväl redan då på sista verserna sjungande fosforismens eviga kantilenor om den gamla nordiska kämpeålderns öfversvinneliga herrlighet, hade nu fått en ny och populär form för sina yfverborna jernoch lejonfantazxier, sin bålstora ursvenskhet, och man började således genast, och har godt hållit i sedan dess, med att slå sig ned på de gamla sagorna och att, i mer och mindre oforskräckt imitation af Frithiofssaga eller partier deraf, måla ut den gamla försträffiga och lyckliga tiden, då ett handslag var fast som fjällen, då heder och ära frodades som gräs och kattfötter i hvarenda skrymsla och vrå, då en manlig kraft bodde bland nordens tallar, då hvar och en, som kunde svänga sin goda klinga, var sin egen herre, och frihet rådde öfver all land, långt mer än i den friaste moderna republik, ja, ända derhän, att den ädla nordmannasonen aldrig visste, när han om qvällen lade sig, om han icke skulle väckas af eld i alla fyra knutarna, ett lofligt spratt af den ädle nordmannasonen, hans granne, eller att han omöjligt kunde svara för, att icke vid första tillfälle af en bortovaro på några dar finna vid återkomtsen sin hulda mö med trug och våld bortröfvad, så framt han underlåtit den lilla försigtigbeten, att under tiden sätta ett halft hundra handfaste män till vakt utanför jungfruburen! O, J älskvärde trubadurer, huru tanklösa likväl! Denna tid, som J äflens att så has AF Allan 2. 71 oo 2 FROM