Aftonbladet – 27 april 1838, sida 2

och svaren sedan uppriktigt! Jag tror sannerligen, att till och med den ibland eder, hvars hjerta är mest förstockadt mot den unga tiden, skall tacka sin himmelske fader, att han, till ersättning för några ,skedblad lejonmärg,, får sofva roligt i sin säng, utan att hafva ett tre alnars slagsvärd bredvid sig, och att han kan! vara trygg, det ,ingen tar bortv hans älskade Laura hos dess söta pappa och mamma! Också föreställer jag mig, att man börjar ledsna vid dessa eviga konterfejer af den urgamla tiden, sådana de hållas i en ensidig karakter, en öfverdrift i en viss, alltid! samma ton. Från poesien är ingen epok, in-! gen skådebana utesluten; men skall man måla efter naturen, och träda fram med anspråk att göra det, så skall man framför allt måla sannt;: är jag fantasimålare, så lägger jag mera färger hur det faller mig in. Således, har ni er lust i den gamla sagotiden, så välan! men en gång för alla intet smicker, ingen väld! måla styrkan, men måla äfven förtrycket, måla den mäktige, men äfven de svage, måla röfvarens rikedom, men måla äfven den röfvades elände ! Var försäkrad , att denna blandning af litet! skuggor med ljuset icke skall sakna sitt intresse ! Detta är det första; och för det andra, hvarföre i dag som i går dessa evinnerligen återkommande bilder ur den längst förflutna askgråa hedendomen? Hvarföre icke ur tider närmare våra, hvarföre icke ur dagens brokiga lif? En liten blandning och omvexling härutinnan skulle icke vara mindre intressant. Eller äger icke den dag, som i dag är, lika poetiska motiver, som den, från hvilken vi räkna tvåtusen år? Utan tvifvel, jo! Men hvad som saknas, är mod och fördomsfribet att göra sig lös från de gamla föreställningarna och omfatta några nya. Det föregår imedlertid sedan flera år i det tysta en stor emancipation i detta afseende, vi hafva icke här hitills erfarit några serdeles! märkliga symptomer deraf; men de hafva länge visat sig i detta Frankrike, som, säge hvad man vill, dock skall lära Europa allting. Det har; af ålder, i fråga om hvad jag har kallat poeti-; ska motiver, eller hvad som vore ,lämpligt för! skaldskap eller icke, såsom Eddan uttrycker sig, varit rådande en viss aristokrati, en mängd ! snart sagdt feodalistiska åsigter, hvilka på poesien och genom den på den sköna konsten i allmänhet utöfvat ett oberäkneligt menligt inflytande. Man har skapat sig en bestämd inskränkt verld af vissa uteslutande persov2e dramatis, scenerier. och attributer, utom hvilken det vore ett ohelgande af Apollos guddomliga gåfva, ja, nästan en skandal att i poesi röra sig och hafva sin varelse. I en rimmad berättelse har det sålunda icke gerna ansetts bära sig med mindre, än att hjelten varit en kung eller prins, någon gång kanske grefve, i en roman har frihorrska-; pet till och med varit tolereradt, men en ofräl! se bar icke utan i yttersta nödfall fått passera, åtminstone har ban måst vara af Tysk adel, hvad hela verlden är, med ett von, för nami: net. Palatser, borgar, kapeller, parker, se der den skådebana, på hvilken skalden haft rätt att! låta sina dockor spela, men ve honom, om han I kastat sin blick in i en koja, i en vindskammare eller — som denne Bellman, fi done, hur vämjelig, när man rätt betänker! icke sannt? — i en krog! Kronor, diademer, hermeliner och purpur-mantlar, se der, hvad ni har att sätta på era marionetter, men skulle ni endast nämna ordet trasor,, för guds skull har ni ickej genast derpå tillreds en flaska eau de cologne? Saken är den : man har skrifvit för en viss kast, de så kallade bildade klasserna, hvarmed man förstått de förnämare, de noblare, de fullblodigare; det är från dem man eftersträfvat bifallet, sympathierna, belöningarne. Eit annat förhållande håller nu på att arbeta sig fram. Det blir hädanefter för en allt större och större publik en författare skrifver, man börjar läsa, och tänka på hvad man läser, äfven under de låga taken, oeh nedifrån samlar sig, kanske snart nog, en opinion, tillräckligt kompakt, för att bryta opinionen uppifrån, äfven i de mål, som angå konst och poesi. Det är den bildade medelklassen — denna redan väldiga majoritet, som dag efter dag omfattar allt mer af den stora massan, folket i egentlig mening, — det är den, hvilken hädanefter skall tillegoa sig