Aftonbladet – 26 april 1838, sida 2

ft ee AA ärer det vara lika sällsynt, att bagare straffas för undervigt, som att man i någon bagarebod år pocka sig till ett lispund torrt knäckbröd. Då nu bagaren icke varit skyldig, och således ieke med andras uteslutande berättigad, att till 3.lu hålla torkadt bröd, på hvad grund vill man då befria honom från sin andeli saluaccisen. Saluaccisen utgår af de städer, der handeln med kött, bröd och drieka icke ännu är fri, således enligt ständernas beslut äfven från Stockholm, För alla de ännu återstående ofria städerne utgör denna saluaccis 11,285 Rdr, hvaraf för Stoekhbolm 7500 Rdr. Af dessa 7500 betala likväl bryggarne ensamme 5000 Rdr, slagtarne 1600, och bagarne omkring !,7 eller 447 Rdr. För öfrigt är Stockholms saluaccis fördelad på flera! andra näringsidkare ända till notfiskare, fiskblöterskor och nålstolskrämerskor. När nu i Stockholm handeln med kött, bröd och dricka ännu. icke är frigjord, har saluaeeisen icke kuonat upphöra, och då bagarne ännu, sem förut, åga uteslutande rättighet att till salu hålla mjukt! bröd, som mest förtäres, och ieke kunna förme-: nae att hålla torrt brödi konkurrens med andra, så böra de väl äfven fortfara att deltaga i salu-i aecisen. Kötthande!n har blifvit till en viss del frigifven och ändoek betala slagtarne ännu nära fyra gånger så stor accis som bagarne. Likväl är slagtarnes rörelse oändligt mera möda eeh afventyr underkastad än bagarnes. ; Oaktadt denna lindring i allmänna onera, så väl som i de mot prewilegiet svarande skyldigheterna, påstås dock allmänt, att Stockholms bagerier lemna sämre bröd, än bagerierna i någon annan stad, der den vanliga seden att tillreda brödet hemma i husen möjligen tillåter en bagare att drifva sitt yrke. Detta kan lätt förklaras: genom den i hufvudstaden för brödtillverkning existerande skråeller rättare bannrätten. Men hvad man mindre lätt torde föreställa sig, är att i denna stad en verklig brödbrist kunnat inträffa. Det är dock en sanning, att man under vintern endast med svårighet erhållit vissa, isypnerhet tarfligare, brödsorter. Man har sett fattiga af alla klasser springa uttröttade från den ena brödboden till den andra och återvända med tomma händer, och den hade varit att beklaga, som då velat pocka på någon rätt att i bagarboden erhålla sitt behof af torkad: hårdt bröd Orsaken dertill har visserligen till största delen varit qvarnarnes nedfrysning; men är väl denna ursäktande? Så snart man rör vid en med lifsmedel monopoliserande korporations förmåner, svaras alltid, att de äro nödvändiga för att förekomma brist; och detta kardimalskäl förglömdes icke då frågan om fri brödförsäljning i hufvudstaden för ett par år sedan: förevar. Då ordades vidt och bredt om bagarnes stora förråder, och om deras förbindelse att alltid vara försedda. Man fann likväl radan då, att de stora förråderna voro bara! skryt, och nu bar man funnit, att hufvudstaden kan komma i förlägerhet, om icke just i hungersnöd, ) icke derföre att det brister spannI I alla bagarnodar bekommer man en sort skurna skorpor, som hvarken äro riktigt torra eller riktigt mjuka. De hafva en genom ungstorkning hårdnad yta, men äro inuti mjuka. De kunna icke kallas hvarken hårdt bröd eiler mjukt bröd. De äro således alldeles fria från taxan, så vida man ej med anledning af den i taxan intagna upplysningen om m,torkadt hårdt bröd vill anse dem för sådant, i hvilket fall man med säkerhet kan antaga, att de ej, så mjuka som de äro, kunna vara undervigtiga. t) En ling tid trodde man, att trädårdsmästare nödvändigt borde utgöra ett privilegieradt skrå, och väl kringgjordas med reglementen, på det hufvudstaden icke måtte komma i brist på grönsaker. Nu har detta skråverk längesedan förfallit, och hufvudstaden har för hvarje år alltsedan biifvit bättre och bättre försedd med grönsaker. Hvilket har väl varit lättare af de två att under den nyssförflutna oblida vintern förvara och tillhandahålla grönsaker, eller att förvara och tillhandahålla mjöl? För det sednare hafva vi bagare och alla för deras kontroll tillsatta auktoriteter; på det förra tänker numera hvarken Iandets allmänna eller hufvudstadens enskilda styrelse; men de, som gjort trädgårdsskötseln och handeln med