Aftonbladet – 26 april 1838, sida 2

Re en nan nn Rn nn ka till afsalu. För dem, som anse priviligier nödvändiga för förmågan att lemna en vara till billigt pris, måste det förefalla besynnerligt, att se några fattiga torparhustrur på landet, i konkurrens med några förmögne bagare i staden, springa omkring i bygden för att anskaffa ett par skäppor säd, bära denna till qvarn och åter, baka bröd i en torparstuga, forsla det till staden i små qvantiteter för att ej väcka uppseende, utminutera det i någon tillstängd portgång, stå risken af ett beslag och disponera en del af sia förtjenst för att försäkra sig om vissa personers tystlåtenhet, men ändock med allt detta fiona sin utkomst under det bagarne i staden högt klaga öfver em koakurreos, af hvilken de påstå sig blifva ruinerade. Åndligen beviljade regeringen staden rättighet, att fritt köpa alla sorter bröd utom finare hvetbröd af landtmannuen. Bagarne fåste då vederbörandes uppmärksamhet dels derpå, att staden snart skulle blottställas för brist på bröd, sedan tillförseln berodde af landtmannen, dels ock derpå, att bagarne ej mer skulle förmå utgöra borgerliga onera, sedan deras monopolium på bageri upphört. Ingen af dessa farhågor bekräftade sig. Under det dyra missvextåret 1826 införde landtmaunen så tillräckhgt godt bröd, att en person, som åtagit sig att med understöd af staten hålla bröd till lågt pris för de fattiga, alldeles icke tiliitades, och hvad bagarnes välstånd angår, har man deruti platt ieke varseblifvit någon minskning, ehuva ingen af dem för att motarbeta sin ruin vidtagit något kostsammare medel, än att han anbefallt sina arbetare någon större sorgfällighet vid brödets beredning. Huru vere det ock möjligt, att landtmannen, som bor lån yt från staden och ieke besitter tillräckliga hvarken medel eller insigter, skulle kunna konkurrera med bagarn i staden, sem har dessa och flera andia förmår ner för sig, om han verkligen vill begagaa dem. I en enda stad har en förbättrad bageriinrättning blifvit införd och med denna har hvarken allmogen eller den stadens egoa bagare förmått konkurrera. Detta är ock alldeles enligt med erfaremheten och sakens natur, som icke tillåter någon näring flytta från staden, så länge den der med skicklighet bedrifves. I alla tider bar det ansetts både omenskligt och opelitskt, att lägga hög beskattning på den nödvändigaste nödvändighetsvara, brödet. Respektive regeringar och administrationer hafva likväl sällan kunnat motsiå frestelsen att profitera af ett behof, så allmänt och så fortfarande, som behofvet af bröd, och för denna profit har ingen beskattnings-metod blifvit oförsökt. Tull, saluaecis och qvarnpengar hafva icke synts tillräckliga, utan man har äfven tillgripit den så kallade Bannrätten, hvarigenom medborgarne blifvit ålagde, att låta förbaka sitt mjöl eller köpa sitt bröd vid vissa af styrelsen privilegierade bagerier. I Sverge har bannrätten väl aldrig hunnit fullt utveckla sig, men existerar Jikväl på visst sätt i hufvudstaden, hvad rättigheten till brödberedning för afsalu angår. Ty, som bekant är, beror denna rättighet härstädes icke af idkarns läroår eller skicklighet, utan af hans förmåga att komma i besittning af ett bageriverk med denrtill hörande bodar. Då nu på dessa verk icke ligger någon annan serskild beskattning, än de nämnde 447 Rdr salu-aceis, så är det icke mera till staten eller staden, utan till bageriägarn eller kapitalisten, hufvudstaden skattar för sitt brödbehof. Ett sådant förhållande är visst icke ensamt i sitt slag, fastmer är det ganska vanligt, att statens allmänna rättigheter öfvergått till enskilda, som uuder tidernas längd förmått befria sig från de vid första öfverlåtelsen fogade skyldigheter. En mildring i den skatt, bufvudstaden utgör till bagerierna, har väl uppkommit genom den åt vissa personer förlänade rättigheten till hembageri, d. Vv. 6. rättigheten att förbaka mottaget mjöl till spisbröd. Men denva räitighets meddelande har blifvit ansedt såsom ett regale, och Sverges Konung och Siatsråd har måst lägga sina hufvud ihbop,, för att afgöra om en viss person kunde vara skicklig att baka bröd, när andra släppa till mjölet. Alla äro ense om det skadliga i ett sådant regeringens neddragande till småaktiga detaljbestyr, och det är att förmoda, att regeringen sjelf anser det hafva upphört, i samma ögonblick man erkänt hufs vudstadens frihet i afseende på trafiken ned oe Lol al 1V