Aftonbladet – 23 april 1838, sida 2

som sådana; formerna kommo småningom fram ur sedvanorna. I början ansåg man ingenting annat än styrkan kunna, kanske ens böra, afgöra, huruvida den ene eller andra skulle äga monarkens gunst, d. v. s. utöfva hans magt. Hade den varande gunstlingen förstått kringhvärfva sig med materiel styrka, så var han orubblig; hvarom icke så störtades han och ersattes af de f. d. missnöjdes hufvudman. Hela medeltidens histeria är knappast annat än historien om dylika hvälfningar. Att vissa styrelser voro välgörande, vissa skadliga; att de aristokrater, som gjorde uppror, för att störta de förra, likaväl hade skäl att anföra i sina manifester, som de, hvilka reste sig mot de sednare; att folket någon gång drogs in i Icken, men oftast b traktades så, som det aldrig funnits — detta allt ändrar ingenting i hufvudsaken. Oppositionerna förblefvo gauska länge i samma skick och skilde sig i det hela icke från de ännu brukliga orientaliska i annat, än att molnarkens person skonades för syns skull. Dessas magt förblef densamma, d. v. s. obestämd; ty det var deras interesse, som sträfvade att få utöfva henne, att hon icke måtte minskas. Imedlertid hände, att en eller annan monark begynte vilja stödja sig vid nationen och valde Isina närmaste tjenare ur den, eller att en utländsk furste hånill tog atlänningar. Då först uppstod hes den inhemska aristokratien den ; tanke, att man af furstarna borde kräfva handlfästningar, krönings-eder, och hvad det allt kallades. Ser man noga på dessa, så finner man föga deruti, som antyder annat, än att lembetena skulle tillsättas med infödda aristokrater, och att endast desse skulle få rikets fästen och förläningar — med ett ord, att furstemakten icke skulle gå ur deras händer. I Visserligen börjar, på ett eller annat ställe, tidigt nog att visa sig en skymt af omtanka äfven om nationens frioch rättigheter, t. ex. i Engelsmännens Magna Charta och öfriga Chartor; men straxt derpå visade sig äfven, huru pass hågad man var att tyda dem till den stora massans bästa. DÖOinskränktare despoter än Henrik VII och Henrik VIII hafva aldrig suttit på Englands thron; skilnaden var blott, att äfven aristokratien fick böja sig under oket. j Under den sednare isynnerhet begynte det :s. k. Prerogativet omtalas; och detta sträcktes så vida, att nästan ingenting fanns qvar, som icke gick in derunder. Parlamentets beskattningsrätt hettes väl qvarstå; men äfven den eluderades oupphörligt genom påfund af andra ! former, hvarunder man kunde åtkomma undersåtarnes pengar. Sålunda blefvo monopoler, till och med tullafgifter tillskapade blott igenom Proklamation; och Parlamentet teg, elHer klagade förgäfves, eller, hvad enklast var, lsammankallades icke, — Elisabeth var den klokaste regent, som Englands, och kanske något lannat lands, historia kan uppvisa. Hon lät icke afpruta det ringaste på sitt prerogatif; det minsta tvifvel om hennes maktfullkomlighet eller om visheten af hennes regeringsgtgärder straffades strängt, stundom barbariskt. Men med sitt folk i allmänhet, och framför allt med sitt Parlament, stod hon på den bästa fot. Hennes stränga hushållning satte henne i tillfälle att högst sällan begära subsidier; och följden var, att då det skedde, beviljades det begärda utan ringaste invändning, ja mera än det begärda. En gång fick hon förspörja, att ett sammanträdande parlament ämnade besvära sig öfver åtskilliga monopolier; men hon afvaktade icke, att besvären ens skulle hinna beslutas, utan återkallade monopolierna på förhand. Hennes politik innebar icke, att hon borde frånträda något af sitt prerogatif; men den innebar cj heller, att hon borde käbbla och brottas med sitt folk, för att bevisa dess tillvaro. Efter henne kom en narr, som deremot tycktes icke hafva uppstigit på tbronen för annat ändamål, än att envisas och docera om sin af Gud omedelbart förlänta makt och om obehörigheten, ja den grofva brottsligheten att ens sätta i fråga hans rätt att göra, hvad helst han behagade. — Han lät af sina hofmän kalla sig Englands Salomo och höll oerhördt långa, besynnerliga tal om sin vishet och mildhet, som hindrade honom från att blifva. en tyrann, hvarifrån han ingalunda afhölles genom någon brist FJ Kn