Aftonbladet – 23 april 1838, sida 2

net. MCA Lnglands naturhga hender holl han den intimaste vänskap; och äfven Spaniens och Österrikes högt sträfvande planer att böja hela Europa under sitt ok och qväfva all frihet, kunde icke väcka honom ur hans dvala. Han smög sig ödmjukt efter dem; och de belönade hans undergifvenbet med ett förakt, hvari buns eget folk snart deltog. Oaktadt han aldrig förde krig, aldrig ens intog en imponerande stälning emot de öfriga makterna, voro dock, genom slöseri på gunstlingar och ömkligheter, hans penningebehof oupphörliga, då deremot Elisabeth fört stora krng, lånat Englands naturliga vänner betydande summor och i allt visat storhet och oberoende emot gramnarne, utan andra tillgångar än kronans ordinarie inkomster. Den store pratmakaren Jakob var deremot, såsom sagdt är, i oupphörlig förlägenhet. Han anlitade då parlamentet och höll oerhörda tal om sina behof, men först och sist om sin vishet och om den; lycka, Engelsmännen njöto under honom. Så snart parlamentet lärt känna honom, begynte det sätta en trumpen obeveklighet mot hans vältalighetsblomster och ville icke höra talas om några subsidier förr, än det fått vissa besvär afhjelpta. Detta var, som man säger, att sticka Jakob en syl i näsan. Han kallade ledamöterne till sig, uppkokade åter en anrättning af sina gamla floskler om sin vishet och sin gudomliga rätt, och prorogerade eller upplöste parlamentet. (En gång fann han sig så förtörnad öfver motståndet, att han vid upplösningen arresterade flere af Underhusets ledamöter). Detta upprepades årligen; men folkets ombud voro mulna och obevekliga. Ändtligen fann han ieke mödan värdt att vidare käbbla, utan fattade, till sina hofmäns stora glädje, det beslutet att icke vidare besvära parlamentet, utan styra efter omständigheterna och sin och sina gunstlingars vishet ). Frågan var imedlertid att skaffa pengar; ty det behöfde han först och sist. Han tillgrep då de ofvannämnde utvägarne och andra olagliga medel. Folkets harm blef väl icke genast höggljudd; men den rotade sig djupt i dess hjertan och beredde ändtligen hans sons ofärd. Denne (Carl I) hade bordt kunna bättre fatta Englands behof och dess institutioner. Fadren var utländning och redan gammal, då han kom till England; man kunde således någorlunda förklara, fast icke ursäkta, hans uppförande; men sonen, om än icke född i England, var dock uppfostrad der; och anspråken på honom voro således större och billigare. Om han icke, lika med sin fader, varit alldeles förblindad af sina inbillningar om prerogativets vidd, om den gudomliga — och arfsrätten, om den passiva lydnaden, så hade han bort kunna taga varning af fadrens felsteg. Men han icke blott vidhöll dennes inbillningar och hatade, såsom rebeller, alla dem, som vågade tänka på eller tala det ringaste om folkets rätt), utan han sträckte dessa extravaganser längre än fadren. Följden blef, den man vet. Han ville aldrig medgitva något, så länge han trodde sig säker; sedan måste han medgifva allt, hvad som fordrades. Men det räddade bonom icke, ty då var det för sent. Vida obetydligere eftergifter i tid hade säkert räddat både homom och England. Men han tycktes icke vilja rädda något annat än — sitt prerogativ. Hans son och sonson hade icke af hans ofård vunnit någon klokhet; och den sistcämnde stupade äfven på sitt envisa försvar för sitt prerogativ, eller rättare för sin åsigt deraf. Efter Jacob II:s afsättning jemkades mindre theorien om prerogativet, än utöfningen deraf. Hvad folket småningom tillkämpat sig, rörde beskattningsrätten och domaremagtens oberoende; men i allt, hvad styrelse heter, står prerogativet efter bokstafven på samma punkt som förut. Ingen försöker bestrida konungen i England rättigheten allena styra riketn, d. v. s. att disonera öfver den väpnade styrkan, att reglera alla förbållanden till främmande makter, att upphöja till värdigheter och tillsätta alla kronavs embetsmän o. s. v. I vissa fall är hans makt större än Konungens af Sverige, t. ex. att tillsätta biskopar utan förslag (eller rättare befalla domkapitlen att välja någon viss), att utan dom och ransakning afsätta alla embetsa PR oo LL mrbnactor Att sutar han