Aftonbladet – 23 april 1838, sida 2

OM PREBOGATIVET. Illa har den läsit sin historia, som anser kontroll och ansvar å regeriogar för en ny uppfinning. Det är endast under den krassaste despotism, som intet ansvar äger rum — eller, rättare, icke hetes åga rum, ty uppror och reI volutioner och monark-mord hafva äfven varit ett sätt att utkräfva ansvar der sådant icke existerat enligt lag. -— Men under alla andra styrelsesätt hafva alltid former funnits, hvarunder de styrda inverkat på de styrandes handlingar eller (hvad detta egentligen vill säga) utkräft ansvar för dem, sedan de skett. Under medeltiden kontrollerades monarkernas magtutöfning strängt. Man må icke invända, att det icke var folket, utan adeln och hierarkien (på sätt och under inskränkningar, som vi härefter få se) som kontrollerade; ty dessa voro då folket. Man hade då icke begrepp om någon annan Idel af folket, såsom fullmyndig; man hade ännu icke tänkt sig, att politiska rättigheter kunide sträcka sig till hela nationen; och många fisnas, som än i denna stund icke kunna eller icke vilja fatta förhållandet annorlunda. Ofrergången från medeltid bestod just uti det vaknande begäret att vidga nationens gränser och ge politisk vigt åt flera än dessa elementer. Folket i massa, eller åtminstone flere deribland än I förut, ärfde således samma rättigheter, som hittills innehafts af några få. Men mångenstädes hände, att arfvingen icke fick hela arfvet; utredningsoch skiftesmännen, monarkerne, lyckades att behålla det genom Iunderblåsande af arfstvisten. Förbittringen och afunden mellan de tvistande var så stor, att hvardera af dem häldre afsade sig allt än såg det i sin vederdelomans våld. Sålunda tillskansade sig monarkerne på många ställen hela qvarlåtenskapen, hvilkea just bestod i deras legna förbindelser. Envälde uppväxte på den I gamla motvigtens ruiner; och mången har satt i fråga, hvad som vanns på hela förändringen. I början voro formerne för kontrollen och ansvaret obestämda och berodde på omständigheterna. På vissa ställen vände de sig mot monarken personligen. Sålunda mins man, huru hos oss Thorgnys opposition lydde, hvilken säkert icke var ensam i sitt slag, fast icke många likadana exempel äro antecknade i häfderna. Sålunda vände sig de gamla spanska konstitutionerne, som af Carl V och hans son förstördes, mot monarken sjelf. Sålunda var, ännu långt sednare, insuriectionen formligen föreskrifven och organiserad i Pohlen. I de flesta ewopeiska länder begynte man deremot snart, genom känsla af egea fördel eller genom ett visst undseende, vända sig icke mot monarkerna sjelfva, utan mot deras omgifning, deras rådgifvare. Detta blef isynnerhet förhållandet sedan ärftlighets-principen var antagen; och förmodligen hade omsorgen em den egna ärftligheten mycken del-i dettta undseende. Man ville icke sjelf gerna gå miste om sin