Aftonbladet – 6 april 1838, sida 1

va ett dylikt stöd. Sorgliga spådemar, lika den anförda, yttrades så ofta, att det var lätt attse, hvarifrån de kommo. I Förenta Staterna, såsom amnorstädes, finnas och hafva elkid funvits två pertier i politiken, mellan hvilka det är svårt att på papperet uppdraga skileaden, genom fremställning af deras setser, men hvilkas handlirgssätt i hvarje gifvet fall kan med temlig visshet förutses. Det är märkligt, buru nära deras bestämä uttalade liror i peftiken likna hverandra, under det de AQtskiljas i nästar hvarje möjlig tillämpning af dem. Et noga och långt betrsktamde af deras öfverensstämmelger och etikheter fordras, innzn den engelske resande ken fullständigt fatta deras stallning til hvarandra. I England är olikheten mellan partieraa så markerad — mellen. dem, som önska se folket styrdt till den styrandes fördel, tem som vilja se pluraliteten styrd af minoriteten, men till den förres bästa, och: dem sem önska, att folket måtte styra sig sjelft — att det till en börjen är svårt att fatta, huru det kan fienas så skarpt åtskilda parti-moninger i ett land, der första styrelse-grundsatsen är, att folket skall styra sig sjelt. Förhållendet upplyses dock småningom; och wader ett halft! sekel af kriser fremträder der oföränderligai ordniag och konsegvens, som genomgår alla menskliga avgelägenrheter. : Så länge -menniskerna äro så -olika orgenise-: rade, som de nu äro, skola två partier tfinnasi under hvarje styreise. Äfven om deras yttre omständigheter kuude blifve fekomligt lika, skulle dock, genom blotta de individuelle anlagen, en aristokrati och demetkrati uppstå i hvarje lend. De of naturen rädde skulle -utgöra aristokratioch de hoppfulle -en demokrati, om än ella andra grunder för elikket vore vndanröjde. — Då till dessa olikheter i lynnet läggas de yttre förhållanden, som bidsaga att öka far hågerna ech förheppningarma, så kan man ej längre undra på pertiernas ömsesidiga missförstånd. Menniskor, -som hafva -förvärfvat rikedog, hvilkas förkeppningar äro uppfyllde, och som frukta att förlora på förändringar, lata naturligen åt aristokreti; och så göra de :tlärde, hvilka omedvetet förblanda färdowm m ed klokhet och frukte okunnighetens upphöjande tillsen-sådan ställning som deras. Så är det :ifver medi talargfulla menniskor, som, efter att hafva vun-: nit get irdytande, csom är den tillbörliga belöningen för snillets ansträngningar, frukta att nödgas afstå detta inflytande åt mängden, i-stället för it förtjensten. — Förhållandet är enåbkanda med många fler, som plågas af den pästen allmänna farhågan att nödgas afstå de :w uppfostran ingifna fördomar, de Järor, Akvarr ned vör-t dade lärare ammade ungdomens stoltha t, och del idger, sem sammanvuxit med allt, hvad för dem varit renast, upphöjdast och beh:rgfullast. Utaf alla dessa måste en stor aristekrati sk -klass öfverallt rppstå. Af de förhoppningerike — de uppåt stiräfrande, icke de uppkomne — de sökande, icke de redan tillfredsställde — bildas öfverallt en: ännul alrikare klass. Den skall innefatta alla. dem, som hafva mest att viena och minst att förlora, li ch de fleste af dem, som, i uppfostrans: märvarande tillstånd, vunnit sin kunskap ur det verkliga lifvet mera är eller lika mycket, seml:; ar böcker. Den skall innefatta alla äfventyrarei samhället, och äfven alla filantroper. Ochle lerutöfver skall den innefatta — en tillök sing inga till antalet, men oberäkoelig i inflytande —Ju nillena. — Det tillhörer snillet att hoppas ochid träfva uppåt; det är ett utmärkande drag hosiu nillet att afskudda konventionalismens onatur-IN ga tillställningar och att se menskligheten i des sÅb anna dager, hellre i dess rangordning efter detjb nre än det tillfälliga värdet. Snillet är således ic ll sin natur demokratiskt och har alltid varit a jet, ehvad titlar än dess högtbegåfvade må haf-jk a burit, och i hvad väg de än må hafva låtit! n ina gåfvor verka. I hvad mån snillrike kunna; m afva varit aristokratiska, hafva de dock varitifr et i trots af silt snille, icke till följe deraf.lor .xemplen äro så få och deras afsteg från denlde emokratiska principen så obetydliga, att del kl pillrike måste betraktas såsom hörende till denlar emokratiska klassen. tä Då snillet ör sällsynt och dess auspråk endast fö ögt erkännas af dem, som genom andrallei