Aftonbladet – 6 april 1838, sida 1

Dessa klasser kunna atskiljas på ett annat satt. Den beskrifning, Jefferson gaf på 1799 års federalistiska och republikanska partier, gäller om de federalistiska och demokratiska partierna i hvarje tid och hvarje samhälle. Den ene, säger J., fruktar mest för folkets okunnighet, den andre mest egoismen hos de styrande, som äro oberoende af folket:n Det finnes mycket skäl i båda dessa farhågor. Pertiobilligheten ligger uti att bysa den ena us tan den andra. Det behöfver ej bevisas, att. styrende hafva fellenhet för egoism och inskränkIta åsigter; och ingen kan hafva sett de oförrätter, som den fattige lider i de gamla staterna — lidandets och förödmjukelsernas uppfostran, . Isem ger henom hans enda kunskap om de höIgre klasserna — utan att inse, att hans okunnighet är att frukta — hans okunnighet, icke så I mycket i böcker, som om fihet och lag. I Ide gamla staterna är frågan allt jemnt oafgjord, Ihuruvida pluraliteten bör, i anseende till sin. ekunnigket, fortfarande hållas i ett slafveri-tilltetånd, såsom somlige påstå, eller huru vida den Tbör småringom beredas till poliiisk frihet, sådsom andra tro, genom förbättring af sin beläkgenhet och genom uppfostran i skolor, eller ;tock, såsom åter andre tänka, om utöfningen af politiska rättigheter och skyldigheter är den enda möjEga politiska uppfostran. I nya verlden.: låterstår ingen dylik fråga att debattera. Den Jhar ingen talrik, förnedrad, misshandlad, farlig; (hvit) :menniskeklass, som kan ge ringaste föirevändning åt ett peniskt rop om agrarianism.. I På hele det efantliga emrådet, som Förenta I Staterna utgöra, såg jag ingen enda fattig man, jundantegande några fyllhundar. Jag såg väl några ytterst fattiga guianor; men Gud och hela verlden vet, att tiden icke är kommen för qvinnan att -ees tala om sina oförrätter. Jag såg inga tiggare., utom två, som äro det till profession och hålla på att göra sin lycka på. Washiegtons gator. Jag såg i de lägsta hus ic. ke ettibord ävkadt, hvarpå icke fans kött och : bröd. Hvarje fabriksbarn bär sin parapluiez: joch svinfösare bära glasögon. Med undantag at ;de utländska attighjonen om skeppsbord oeh. sådana, som nedsjunkit i liderlighet — och in-gendere af dessa klasser kan vara politiskt far lig —finnes ingen, som icke är lika intresserads för eganderättens trygghet, som den rikaste köp man :i Salem eller den rikaste plantage ägare i Louisiana. Huruvida den minst förmögna klassen ieke skal blifva den förste att ur förnuftoch erfarenhet hemta eganderättens sanna filosofi, det är en annan fråga. Det enda, vi här hafva att göra med, är det lika stora intresse, de i samhällets närvarande läge hafva med sina rikare grannar, i afseende på eganderättens trygghet. Lag och ordwng äro af lika stor vigt för den man, hvilken arrenderar jord, för att föda sin familj, eller arbetar för dagspenning, för att kurna skaffa sig egen jord att dö på, som för någon ledamot af presidentens kabinett. Icke heller är i Förenta Staterna just mera att frukta af den stora mängdens okunnighet äm af dess fattigdom. Det är allt för sannt, att mycken -okunnighet finnes , till den grad, att den alltjemnt hotar med faror. Ehuru natios nen, i det hela räknadt, säkerligen är bättre undervisad än någon anuan hel mation , så kan dock icke nekas, att dess kunskaper äro vida under, kvad dess trygghet och dygd fordra. Men hvilkens okunnighet är det? och okunnighet i kvad? om universitets-professo:er bafva sok-kunskap, dem ägaren af en timrad stuga ecke har, så har dock stugans ägare, såsom jag uf egen erfarenhet kan intyga, ganska ofta en cuaskap, som universitetsläraren icke har, om atörens lager, politiska rättigheter och ekononiska facta. Jag har ofta önskat kunna konroutera några af hvardera klassen för att se, m någon gemensam grund funaes, der de kunle mötas. Hvarom icke, så kan den ene föra lagan öfver okunnighet med lika skäl, som den odre. Om en gemensam grund kunde uppickas, så skulle det vara uti deras enahanda örhållande till den styrelse , under hvilken de fva; och i sådant fall skulle den enkla följden ara, att hvardera bäst förstode sitt eget intrese och ingendera kunde tillvälla sig någon öferlägsenhet öfver den andre. Den sorts okunighet, som fianes hos landtmannen , kan sätta onom i fara att smickras och bedragas af en tortalig embets-sökare eller en oärlig tidning;