Aftonbladet – 4 april 1838, sida 2

THEATER. Don Carlos. Förra artikeln. Det är endast ett år sedan nOrleavska Jungfrunp upptradde på vår scen; ett sorgespel har icke någonsia härstädes gjort en mera allmän furore. Den ovavliga framgången af detta Schillers drama har manat till efterfoljd, och Don Carlos,, ett annat af de Schillerska stycken, som i den frejdade skaldens fädernesland gjort mesta uppseende, har sålunda blifvit tillegnad för kongi. teatern. De finnas utan tvifvel, som hyst den sanguiniska föreställnipgen om Don Carlos,, att den förstnämnda tragediens triumfer här skulle i fullt mått förnyas; andra trodde sig redan på förhand, vid ett lugnt besinnande af det olika förhållandet mellan desse båda pjeser, och de flera lätt i ögonen fallande, föga gynnsamma omständigheter, som i närvarande stund förenade sig mot uppsättandet af Don Carlos, kunnma afgöra, att detta verkligen skeit i en mindre lycklig stund. Jag fruktar mnästan de sednare haft icke så orätt. Uti Orleanska junogfrun finnes det egentligen att tala endast: en stor roll, eller finnes åtminstone en öfvervägande, en som, väl utförd, i sig absorberar tillräckligt intresse, för att, om ieke uteslutande fängsla uppmärksamheten, likväl låta denna så der temligen lätt förbise de möjliga bristerna hos den medspelande personalen ; det är Jobannas roll. M:l! Högqvist lyckades deri till en förundransvärd grad, och pjesens debit var afgjord. Med Don Carlos, förhåller det sig annorlunda; vi ega här en Carlos,, en Filipp, en Posan, en Alban, en ,Elisabeth,, en Ebolin ; hvilken af dessa roller kan utan men för det hela negligeras eller ställas i skuggan? Och hvilken är här hufvudpersonen? År det Carlos? Är det icke lika gerha åtminstone Posa? Då det förra stycket skule kunna förliknas vid en götisk kyrka med ett enda torn, hvars underbara uppåt sträfvande spi a fistar blicken först och sist och kommer beraktaren att glömma byggnadens öfriga, lägre lelar, så är deremot det sednare dramat ett imosant palats med en mängd flyglar och i flera!diga vinklar utspringande partier, af hvilka det na föga dominerar och stiger upp öfver det andra, men der de särskilda heterogena delarna, hvar ch en lika nödvändig, samla sig till ett harnoniskt stort; eller för att taga en annan bild, jet ena stycket är ett grandiost msolo med ac ompagnemeng,, det andra en symfoni, deri varje stämma är lika oumbärlig och vigtig. Säerligen finnas få pjeser, som fordra på en gång i många och olika talanger; vår Kongl. iheas r har likväl icke tvekat att, med det inskränk. mått af artistiska resurser den i närvarande und äger, gripa verket an. Och man har sålunda gifvit Don Carlos att elas af Hr Stjernström, Posa af Hr Dahlqvist, lip af Hr Almlöf, Alba af Hr Wennbom, E