1 nn nn nn stricligen Hr Dahlqvist. I sin första scen mec Don Carlos är han icke fullkomligt lycklig; de ligger någonting mera än en naturlig stolthet deita hans möte efter långa år med sin ä!skade barzdomsvän, d:t synes vara till och med köld, nästan ett spökes hemska 1ihålighet, något som minst i detta ögonblick är på sitt ställe; markisens spel bör här uttrycka en stigande forvåning öfver den ovänt.de belägenhet, hvari han finner sin Carlos och den hemlighet denne anförtror honom, men på samma gång ett deltagande, som i demna stund måste hos markisen tänkas tillräckligt lifligt och svällande i djupet af hans hjerta, för att några symptomer deraf skola igenkännas igenom den yttre hårda skorpå, som hans republikanska stolthet en gång för ala lagt öfver en af naturen volkanisk och lågande själ. Sia stora scen med konungen utför År D. deremot med mycken sanning , med hela energien af en ur ett långvarigt tvång sig lösryckaude ädel passionfullhet; man känner sig, i momanger, sådana som denna, böjd att om Hr: D. säga: se der den första talang, vår dramatiska scen för närvarande eger! Hr Dahlqvist har också utan tvifvel icke särdeles långt igen om han fortgår i jemnt stigaade, så som han på någon tid gjort. Hans sista entrevy med drottning Elisabeth är ytterligare en dylik momang af Hr Dahlqvists lyckhgaste; Posa visar tig här i en helt aunan nyans af sin karakter, Hr D. återger den ganska troget, till och med med inspiration, och — hvad som bevisar konst, hvad som bevisar studium och artistiskt förstånd — det är ändå alltid samma Posa, man har framför sig, det är en helgjuten och prononcerad personlighet; hänförd af sitt hufvuds siormande ider i ifvern att låta en tyrann en gåog förnimma den fria mannens språk, eller i sina sista ögoablick öfverväldigad af sitt hjertas innersta känslor, och rörd nedläggande sitt tesiamente till sin vän i denne vännens älskarinnas sköte, igenkänna vi ändå alltid samma stolta man, med den inponerande hållningen, den öppna pannan, den dystra blicken, och hans bid är onekeligen den man förer mest helgjuten och tydlig hem med sig, sedan ridåen fösllit. Det är icke lätt att afgöra, hvilken af de öfriga i pjesen spelande bör sättas i rummet näst efter fir Dahlqvist. Det skall måhända synas paradox, jag vore likväl färdig att tilldela M:ll Ficker, prinsessan af Eboli, denna plats; Hennes roll inskränker sig till några få scener, men är icke derföre den minst svåra i detta drama. M:ll Ficker utför den alltifrån sitt aldrig, af tusen skäl aldrig!, i den första scen der hon uppträder, och till den sista, der hon i stum törtviflan och med händerna för sitt ansigte störtarut, på elt sätt, som förtjenar all uppmuntran ; hona kan i intet ögonblick sägas alldeles misslyckad, och är deremot i de flesta ganska lycklig. Det är tvifvel underkastadt, om någon af de öfriga theaterns yngre qvinliga artister skulle göra dea stora scenen i kabinettet meilan prinsessan och Don Carlos serdeles bättre, och säkerligen skulle man uti ingen — vare detta sagdt med fullt erkännande af del. a4dra unga damernas skönhet och behag, hvars . och ens i sitt slag! — finna en mera tick och : integande sirgn,än MIl F. i denna scen, med sin . litet fantastiska toilett och den glödande törnrosen, småskälmskt instucken på ena sidan i de mörkbruna lockarna. M:ll F. ansågs allmänt for några år sedaz, hona liksom Hr Dahlqvist, för hvad man med ett hårdt ord kallar ohjelphg. Det har visat sig att man så väl i afseende på den ena som den andra förhastat sig, om också dementin icke blifvit gifven på fullkomligt hka eklatant vis hvad dem båda beträf-! far. M:ll F. har på sednare tiderna börjat röja allt mer och mer takt och hållning i sitt spel, och om hon härtill lyckas komma derhän ait inlägga mera nyansering, böjlighet och expression i sjelfva deklamationen, hvilken ofta fal! ier i det monotona och lexläsningmessiga, så eger scezen här visserligen icke den minst användbara al sina yngre sujetter. För att återkomma tiil hennes roll i ifrågavarande pjes, bör anmärkas ett misstag, som M:llFicker, vare sig genom eget eller andras missförstånd begår just i yttersta ögonblicket af sin sista scen; sedan hertiginnan Olivarez, som på drottningens vägnar lemnat henne sitt afsked, gått åter in till Elissbeth, kastar hon sig nemligen på knä midt