Aftonbladet – 20 mars 1838, sida 2

handelsflottan? Man förmodar, att detta yttrande torde i dess öron låta som en paradox. Säkert har en sådan förgriplig tanke aldrig fallit den in — ty i sådant fall hade den vål egnat någon uppmärksamhet åt den sednares vård. Vi tro imedleriid, att så väl förvaltningen som herrar flottister i allmänhet borde besinna, hvad deras frid tillhörde. Vapnet har fallit i opinionen; det må nu hafva skett med eller utan skäl, så är det ett obestridligt faktum, och det gifves ingen annan utväg att åter uppresa dess anseende, än att genom samverkan till handelsflottans förkofrande återgälda, hvad man så länge försummat. En örlogsflotta utarm motsvarande handelsfloita är en verklig lyx artikel, oanvändbar i nödens siund. Den är en skådorätt uppdukad för den förstkommande. Eller måhända vi skola bygga örlogsskepp, för atc sedan bygga fästningar till dessas försvar, då de af brist på öfvade matroser icke våga sig ut ur hamnen? Att matroser likväl torde blifva vid sådana tillfällen nyttiga, till och med nödvändiga, lärer medgifvas, när man besinnar, att med sjösjuka båtsmän uträttar manicke stort, då det gäller. — Fråga Holland, hvem skapade dess fordom mäktiga marin, och svsret blir: Handeln och Sjöfarten. Framstall samma fråga till England, och man skall få höra, att Handeln och Sjöfarten är det element, hvarifrån örlogsflottan hemtar sitt lif, sin kraft och sitt bistånd. Så tänkte äfven våra förfäder. MNutidens örlogsmän hafra skådat ned med en viss rangstolthet på de stackars kofferdimännen. Handeln och sjöfarten lemnade utan all delaktighet af de välgerningar, som staten slösat på andra näringsgrenar, hafva sällan blifvit ihågkomne oftare, än då fråga uppstått om någon ny inskränkning i deras verkningskrets , någon ny ökad beskattning, mindre till förmån för det allmänna, än för att på dess skuldror resa nya, för vårt land långt mindre naturliga näringsgrenar. Ja, om man sammanlägger de onera, som nu direkte och indirekte hvila på handeln och sjöfarten, så skall man förvånas öfver huru det kan vara möjligt, att vi ännu äge sjöfart qvar. Deremot om handein och sjöfarten endast under de sistförflutna decennierna blifvit med verklig statsmannablick behandlade och skötte, skulle de nu tvifvelsutam utgjort en så riklig källa till statsinkomster, att mängdens tvist på riksdagarne om ökade s:ats bilrsg blifvit öfverflödig. Sådant skulle säkert förhållandet hafva varit i denna stund, om våra statsmän, med andra länders exempel för ögonen, velat vårda sig om dess angelägenheter ; men de hafva missfö stått grunderna och misstagit sig om meclen. Se der orsakerna till dess förfall; ty det är icke tänkbart, att de skulle msd uppsåt hafva så behanilat Sveriges vigtigaste näringsgren. Om kommittå:n riktigt uppfattar sin bestämmelse, om den i sammanhang dermed rätt uppyller sina vigtiga åligganden, så skola otvifvelsktigt sådana upplysningar beredas, hvarigenom wuledningarne till de olyckliga misstagen hlifva ippdsgade, och väl beräknade säkra och krafiga medel föreslagne, på det att de begångne len omsider må kunna rättas, medan ännu nåsot är qvar att rätta. I sammanhang med dessa betraktelser vill man ill de tärdes besvarande framställa följande råga: Ar det den inhemska industrien som ramhkallar handel och sjöfart eller tvertom? lan föreställer sig att, på ett tydligt och klart tbredande af denna fråga, beror Sveriges fiamida industriella förkofran. I sanning, den kunle blifva ett prisämne, lika vz2l värdt sina femio dukater, som något annat. — Men stackars sverige! Sanningens graf, flärdens, ytlighetens ch egeunyttans hemvist — du har inga dukaer, ingen tid öfrig för så prosaiska undersökinger, som framställningen af en enkel okonstid statshushållningslära om handel och sjöfart. lina söner, hvilkas fina nerver icke tåla tjärluken, och som nu anse det förnedrande att röra l: id en tågstump, trippa hillre på Riddarholen för ljaspenninogar. Arma laud! Du harlj anfrejdat sjömannayrket, derigenom att du un; anhållit det en mängd dugliga ämnen; ja, tilllg ch med derpå velat ioympa sedeslösheten från ! tt stora institut på Långholmen. En förlorad l n, en i hderlighet sjunken yvglipg anses jul, ir god nog för sjön. Man ryser för blotta 1: