Aftonbladet – 15 mars 1838, sida 2

Dagbladen ; det är alldeles märkvärdigt hvad det v,individuella tinkesättet här i landet her många anhängare. Derefier kommer Statstidningen till den öfvertygslsen, att om ministerena här tillät sig samma auspråk på embetsmännens ullgifvenhet som i England, och fordrade, ati de, em icke verkade, åtminstone röstade för styr:lsens åtgärder, så skulle oppositionspressen visst utskrika detta Mea dea goda tidningen meditlerar, som vi sagt, utan sammanhanz; bon glömmer, att vi här icke hafva någon ministör, men att våra embeismän icke dess mindre fått höra mer än tillräckligt om sin skyldighet att ;votera för uniformen, ja att detta anspråk till och med blifvit utsträckt till skyldigheten att votera för -— bondtröjan. Vidare förklara Suatsuidningen hvad Just-milieu betyder, sami att detta begrepp, eller som det kallas sats, (!) är den sanna kouastitutione!la satsen,. Justmilieu, säger Statsudningen, betyder kyrkan midt i bynn, en deskription, som Frankrikes doktrinarer svårligen skulle hafva påfunnit. Hvarföre icke hellre kalla den principium cxclusi medii) eller nötdelningssatsen, enligt den berömde advokatens uppfinning, att skifta en nöt mellan två parter, på det sitet, att hvardera får sin hölft af skalet och advokaten kärnan? Det är nemligen, så vidt af Statstidningeas ordande kan urskiljas, på grund af justmikeun, som regeringen indrager tidningar, hvarvid, som hekant är, ingen vinner något, om icke regeringspersonalen, som får ären, samt den tjensteman som erhåller lösen tör ett nytt tillståndsbref. Men det är i sannivg en större konst att tyda än att misstyda den goda tidningens ord, och vi öfverlemna derföre följande utdrag till allmänhetens eget benägna begrun lande: Grunden för den sanna konstitutionella satsen — i nyare tidars volitiska terminologi kallad Just-milien, (på svenska måhända rätt:st kyrkan midt i byn,) får här således icko gälla, ty den enskildta politiska fördelen af yttrande-rätten: gör. effokt och vinna ioflytelso skail endast tillhöra ena sidan, och, om försöket göres från den andra att, med det materiella medel lagen lemnat mot missbruk sf tryckfriheten, som ej tillkomma domstolen tt bedömma, hämma detta missbruk så framställes såd nt på ett sätt, att den mindro kunnge bör tro, det missbruket ligger just i datia försök, och dan mera kunnige, att medlet, i anseende tull sia kraftlöshet, icke bordt användas. Om emellertid denna sednare menirgen antiges, så leder don helt naturligen ti!l den slntsatsen, att felet ligger i lagen, och då blir frågan hos den upplyst och opartiskt tinkande: skail en tör samhällets lugn och tre nad gifven ofullkomlig lag icke tillämpas, då, för sådan förbrytelse, ingen annan finnes att tillgå? Vi betvifla visst icke, att regeringen gjort mycken neffekty och vunnit mycket inflytande, genom tidningsindragningarne; men att ;samhällets lugna oeh trefnad, äro en ,förbrytelsen, synes oss mera egnadt att ytiras i ett Catalinariskt nattkonvent än i Sveriges Statstidning. Af nyssnämnde och dylika meditationer drar vår goda tidning den slutsats, att någon afund mot de stater, som äga ministerstyrelser, ej här bör kunna uppstå, och minst måste vinna burskap om histo:ien rådfrågas, hvilken visar, att denna styrelseform icke åstadkommit den stora allmänna nytia, som dess teori vill föresailla, utan då den närmat sig karakteren af regentstyrelse, d. v. s. då den ägt utmärkt kraftfulla män i spetsenn. Och hvar skola män tagas inom en rådgivande personel, som e Vt Statstidningens eg: påståecde äro subjekter med blolt passiv kraft? Men vi lemna Statstidningens första del, som slutar med foljande märkliga ord: Men nekas bör dock ej, att konstitutionalitet är en princip, som lika med andra politiska statsbyggnadsgrunder (t. ex. den ,upplysta despotismen), äger silt lif i verksamheten, sin säkerhet i dess egenskaper, sin osäkerhet i dess fel, — Ni förstår mig väl? Pen andra delen säger först, att framläggandet af vårt försvarsverks brister i en offentlig lianing ingalunda wvittnar om patriotism och klokhetv. Allmänheten inser väl ock, att försvarsverket bör vara en sak mellan Gud, regeringen och på sin höjd vår Östra granne,, som näst efter dessa äger de säkraste utvägar att om denna sak förskaffa sig de tillförlitligaste anderrättelser. Det är menniskans lycka, att hon icke vet sitt öde, påstod en viss filosof, och detta bör äfven lämpas på samhällena, som PT 1 a ohm oe 1 CM. 2 ooo oh IL AA of