Aftonbladet – 15 mars 1838, sida 2

sta önskningar blifvit utan motstånd uppfyllda? Hvart skulle en sådan Ständernas beredvillighet fört oss med eit system, som underbåller ett hästgarde med minst 130,000 Rdrs årlig kostnad, oberäknadt hvad oflicerarne måste taga ur egen kassa, och likväl nu, under djupaste fredsluguct, låter bryta det för utomordeathga tillfallen afsatta kreditivet; med ett system, som, oaktadt det ömasie ordande om behofvet af penvingar för armdens räkning, aldrig förmått bibringa nationen annan öfveriygelse, in den, att anslagen till armden icke på långt när i allt ändamålsenligt snvändas. Men härom finnes i landet blow en tanka. Dernöst uppräknar Statstidningen allt hvad för armeens indeluing, insteuktion, beväpning och utredning, Jlikerevård m. m. blifvit under de förflntva 235 årea tilgjordt. Vi ämna här icke ingå i några detaljer, så mycket mindre, som vi gerca medgifva. att i allt hvad dessa angår krigsadministratiopen visst icke är sämre utan snarare bättre än någon af de öfriga. Det erkännes gerna, ati adminisirauonen sökt hålla Svenska soldatens och isynnechet befälets instruktion i jemn höjd med tidens fordringar, att Sveaska oflicern måhända nu mer än förr rättfärdigar det epitet af NordensFransmäa,, hvarmed man velat hedra Svenska folket, och att manskapets belägenhet undergåit den förbättring, hvarpå ett långt fredslugn har rättmätigt anspråk; det erkännes jemväl, att materiellen njutit mycken omvårdnad, och att man på dess förbättring arbetat snart sagdt både nlikt och olikt. Men detta är ännu icke hufvudsak; detaljernas vård viltnar om en verksam, men derföre icke omen djupsinnig, ena af vidtomfattande åsigter mäktig adminisiration. Derom vittnar blott dess förmåga, att uppnå hufvudändamålet. Detta är rikets försvar, eakannerligen mot Ryssland. Anses detta försvar möjligt, så måste det nödvändigt sökas i den största moraliska och materiella styrka, som af Sverges alla tillgångar kunna skapas. Har Sverges krigsadministration uppfattat denna skapelse såsom syftemål, och af medlen valt dem, som leda raka vägen dit? Derpå tviflas mycket. Man kan pyssla mycket med att uppfinna nya namn och indelningar, med saitten på en rock eller ett pipskägg, med justeringen af eit gevärs-lås, och man kan experimentera bort tid och pengar i oändlighet med kanoner, sjelftändande bomber, sadelställningar och brand raketer, utan att komma det nämnda syftemålet ett bårstrå närmare; det är helt andra saker, man har att göra. Har: administrationen uppväckt en fosterländsk militär-esprit hos alla vapenföra män i Sveriges rike? Har den inrättat försvarsverket så, att alla dessa kunna öfvas och beväpnas med de tillgångar landet förmår åsiadkomma? Har den således i all måtto bortnött den kastanda, den uniformsfåfänga som skiljer militären från medborgaren, den betänklighet, den fiuktan för vapentvånvget, som skiljer medborgaren från militären? Har dea beredt luncets ungdom tillfälle ait redan i barndomen, och med en kostnad, som år förenlig med våra näringsfång och tillgångar, öfva sig i vapen och mas növern? Har dea föranstaltat om en allmän, en passande och framför allt, utan de ogörliga magasineringarne, tillgänglig beklädnad? Har den uppmuntrat tiliverkningen af vapen, och gjort denna nödvändighetsvara lika tillgänglig i våra varumagasiner, som knappar, snören och bjefs för paryrn? — Ännu är arbetet på ett gevärsfaktori i sin börjin, och på ett gevärsfsktori för statens räkning, som knappt skall förmå under! ålla kronans magasiner med gevär af en ytte:lig åyrhet, — Har krigsadministrationen vidare sträckt dessa omsorger till sjöförsvaret? Hafva vi en talrik handelsflotta, en af fosterlandskänsla och håg för sjömansyrket lifvad bemanning, och hafva vi ändilgen en i hela landet rotad öfvertygelse att administrationen af rikets för svarsverk uppisttat ett stort mål, att den äger förmåga att föra oss dit ech ait alla med slädje böra öppna sin kassa och möda sin kropp för att med sin sista skörf, sin yttersta ansträngning bistå denna administration? Har krigsadministrationen tillvägabragt all: detta, så är den god, hvarom icke må Statstidningen hålla till sodo, att folket i denna administration ser blott en vanlig förvsltare och mäter dess förtjenst pre