Aftonbladet – 3 mars 1838, sida 1

I I i I legier, 1 spetsen ior hvilka vederborande ministrar stå såsom presidenter, utnämnas de erkändt dugligaste män, utan afseende på stånd eller börd, hvarföre också större delen af kollegiernes ledamöter tillhöra ofrälse-ståndet. I dessa kollegier handläggas alla statens angelägenheter, hvarje ny åtgärd så väl som hvarje enskild stridig sak; ja, deras allmakt går så långt, att dei sjelfva verket besätta alla embeten , och skulle skrika öfver adjutant-herravälde och kabinettsjustice, i fall konungen utnämnde en annan kandidat, än den de rekommenderat. De representera konungen, såsom också ansökning om nåd i brottmål icke är någonting annat än att man vänder sig till det så kallade kansliet, d. v. S. det kollegium, till hvars handläggning målet hörer. Kabinetts-ordres äro oerhörda, och den lagligen mest oinskränkta monarki i Europa rörer sig blott förmedelst ett fullkomligen republikanskt (2?) maehineri. Detta innehåller också nyckeln till det besynnerliga fenomenet, att den bergerliga friheten kunde trifvas under en fullkomlig brist på all politisk frihet, ja att den förra för Danskarne daterade sig fån den sednares undergång. Tyvärr har dock denra vackra bild äfven sin mindre behagliga frånsida. Den kollegiala principen är förträfflig för att upprätthålla det beståndande, eller att gifva varaktighet åt det, som redan finnes; men deremot är den alldeles oduglig, då det är fråga om att verka skapande och åstadkomma gemomgripande förbättringar. Hvarje kollegium, hvarje för längre tid tillsatt autoritet har nemligen, så vida den icke kontrolleras af offentligheten, en vis inertie i sig, ett sträfvande att bibehålla sig sjelf och allt, som utgår från henne, i statu quo. Den minst bestämda åsigten, justemilieu, skall alltid hibehålla öfvervigten. De mest själfulle ledamöterne i ett kollegium, hvilka i borjan med eld och enthusiasm föreslogo ändamålsenliga reformer, mattas snart i striden med rutinen, och måste böja sig under det döda votum, till dess de i det andra stadium komma till den öfvertygelse, att kunskaper och talanger blott äga värde i mån som de förskaffa inflytande, och att det är bättre att ändamålsenligt begagua detta inflytande på sakerna, sådane de äro, än att, utan gagn, förspilla det på pya förslag. Till och med den aktningsvärda esprit de corps, som under tidens lopp utbildat sig inom kollegierna, och som utgör ett skyddsvärn för folket emot enskildas godtycke, föder och närer derjemte denna tidens gissel, byråkratien och embetsmanna-väldet. På detta sätt utbildar sig småningom en stat i staten. Hela embetsmanna-hierarkien anser sig mer eller mindre såsom solidariskt ansvarig inför de styrda; den olyckliga åsigten bildar sig, att det högre embetsverket icke får låta det lägre hafva orätt, och med folkets bristande förtroende för det ena, försvinner snart förtroendet för dem alla. Då en ansvarig minister kan handla utan konsiderationer, och får äran äfvensom han bär ansvaret för hvad som göres, bestämmes och tillbakahålles ett kollegium af tusentals konsiderationer både för saker och personer. Hatare af alla kraftiga åtgärder, utan aggelse, hvarken af heder eller skam, emedan den förra, liksom den sednare, blott träffar det hela, aldrig den enskilde, fortfar icke blott detta sätt att tänka inom ett kollegium, utan fortplantar sig äfven inom hela embetsmanna-hierarkiep. Om det är svårt att ständer, som redan finnas, med fördel för det allmänna kunna röra sig hand i band med ett sådant system, så är det deremot rent af omöjligt, att en förnuftig organisation af ständer kan uppkomma af ett sådant system. ÖOberäknadt att de förberej j dande arbetena aldrig hunno bringas till slut, Iförsmådde man också all historisk basis; man fann snart att den preussiska principen icke var användbar, och ville uppbygga någonting nytt. I Men det felades all skapande ande. För att skapa något och gifva varaktighet deråt, måste den ena viljan uppfatta allas behof. Men hos oss var motsatsen tyvärr fallet, och deraf kommer -I detta utseeode af mauvaise foi, af halfhet och haltlöshet. Men hvad som . oändeligen ste-I grar dessa materiella svårigheter, är de financi17 MR ella. Jag skall icke förlora mig i undersökningär om och i hvad mån vi ägde och äga rätt att sjelfve beskatta oss; jäg skall blott antyda I den yttre nödvändigheten deraf, hvilken talar