Aftonbladet – 3 mars 1838, sida 1

-—-—— DERE IAN RETAS högre än allt annat. Redan år 1813 erkände vår konung nödvändigheten af en helt och hållet förändrad finansförvaltning. Genom en högst våldsam operation hade man etablerat finanserna, och konungen trodde sig vara skyldig sitt trogna folk, att träffa anordningar, hvilka betryggade detsamma i åtnjutande af de fördelar, dessa oerhörda offer förskaffade detsamma. Det heter således i förordningen härom : När den förenade finans-deputationen föreslagit hela budgeten, på det sättet att behörig jemvigt iakttages emellan de sannolika inkomsterna och utgifterna, bör denna budget underdånigst föreläggas oss af vår finans-minister, och när-densamma blifvit allernådigst bekräftad af oss, bör den offentligt kungöras af vårt finans-kollegium. Denna konungens förklarade vilja har likväl på 25 år icke efterkommits, och följden har blifvit, att man erkänner, huru det är omöjligt att administrera statens finanser utan offentlighet. Men då för tiden var endast fråga om, att bygga på den gifna grunden; nu deremot skall man, så till sögandes, lägga en ny grund och börja en ny byggnad. Jag medger, att det obegränsade förtroeude, hvar och en hyser för vår monarks goda vilja och sparsamhet, betryggar den bestående ordningen för hans lifstid. Men huru skall det sedan gå? Thronföljaren är alltför försigtig för att icke inse det onda i hela dess vidd, och för mycket fördomsfri, att icke vilja göra allt för dess afhjelpande; men alltför många både yttre och inre hinder ligga honom i vägen. Att med kraft och energi vidtaga några genomgripande reformer, utan, eller ens med Ständernas åsidosättande, förmår han icke, ehuru sådant år 1830 varit ovilkorligen möjligt och säkert det bästa; ty den konstitutionella aptiten har under de senare årens väntan på ett märkligt sätt tilltagit och kollegiernas gamla slentrian skulle, om den angreps, lätt kunna slå sig på den liberala sidan. Således återstår för Arfprinsen, såsom enda medlet, en representativ författoiog, men hvartill beklagligtvis alla elementer fattas oss. Blott tvenne stater äro för oss vigliga, endast tvenne allianser äro tänkbara. Det liberala Danmark sluter sig, i trots af all kränkt national-känsla, till England, det absoluta åter till Ryssland, och sålunda torde vårt blla land, genom sin stora vigt för Rysslands sjömakt, mom icke särdeles lång tid komma att föröka de brännbara ämnen, hvilka glimma under askan mellan dessa båda stater. j