Aftonbladet – 2 februari 1838, sida 3

RLANDADE ÄMNEN. (Insändt.) SÖMNEN. Hvem är ynglingen, som nalkas Med en vellmokrans kring håren, Mild och blygsam, skön som våren, Men som döden allvarsam? Ej att leka, ej att skalkas, Men att trösta, att hugsvala Och om flydda fröjder tala, Han högtidligt träder fram, Alla måste honom lyda, Gamla, unga, arma rika. — Med en makt, mot ala lika, Ruefvar han despot och slaf. Hvita vingar honom pryda; Om med dem han endast flägtar, Ingen honom motstå mäktar; Allt blir tyst som 1 en graf. Sömnens Gud! hvem skulle icke Känna dig, du himlaburne? Hjertats sår, af smärtan skurne, Läkas för en stund af dig. Och hvarthelst vi kring oss blicke, I vår glädje, vårt elände, Vandrar du, o gudasände! Som en engel på vår stig. Barnet i din famn du sluter, Kysser späda purpurkinden, Medför, tyst som åftonvinden, Englasyner till dess bädd; Och för ungdomen, som njuter Sorglöst än af lifvets hvimmel, ppnar du en hoppets himmel, Uti ljus och rosor klädd. Mannens tusende bekymmer Du ifrån hans läger visar, Styrkt han vaknar och dig prisar, Som välgörare och vän.