Aftonbladet – 2 februari 1838, sida 2

ett AA ee OM DEN NYA TIDENS PROBLEM OCH I SÄTTET FÖR DESS UPPLÖSNING. Under denna rubrik förekommer uti tiduoingm Dagligt All:handa för sistledne Onsdag en insänd artikel, som uti ingressen tillkännagifves vara skrifven af författaren till en föregåend: artikel med titel: Om förbistringen i opiI nionerna och vår tids politiska åsigter, hviliken Allehanda hade återgifvit ur Freja, och som råkade i korthet vidröras i vårt blad, med det omdömet, att de deri förekommande tanikar stode att inhemta i alla eller flera, vi minInes nu ej hvilketdera, filosofiska kompendier. Det lärer hufvudsakligen vara detta omdöme, som gifvit författaren anledning, att, såsom han sjelf anmärker, gifva sina åsigter den större och fullständigare utveckling, hvilken börjar med den ofvannämnda uppsatsen i Onsdagens Allehanda, och såsom första afdelningen deraf serskildt afhandlar: härledningen af rättsbegreppet, samt rättstillståndets uppkomst. Den nya tidens problemn är ett så vigtigt problem, att det icke kan annat än glädja hvarje vän af vetenskap och grundhghet, att finna, det författaren af dea omnämnda upp: satsen vill göra till sitt syftemål att, med iskttagande af dessa båda egenskaper, för alimänhe ten utreda detta beniga ämne. Foörfattiren utgår ifrån den grundsatsen, ett erkännandet af den enskildes och det helas rätt och förlikande af begges lika giltiga anspråk är den uppgft, som den nya tiden har att lösa; mean att föreninogen af dessa motsatser, förutsätter en högre euhet, uti hvilken de skola förenas. — , Denna enhets fionande är således tidehvarfvets egentliga problem och viikoret för full klarhet.n Denna sats är så sann och riktug, att vi till och med knappt skulle tro,-a!t den någonsin varit betviflad. Alla tänkere hafva i alla tider insett och erkänt, att det varit samhällets problem, icke blott nu, utan så länge samhällen existerat, att kunsa förena fordiingarna i och för det helas bestånd, som nödvändigt måste kräfva vissa uppoffringar af den enskildes vilja och krafter för det gemensamma bästa, med så få inkräktningar som möjligt på individens naturliga rättigheter. Jikaså har man äfven bitil!s trott, att dessa båda fordringar, just i anseend: till den motsats, som äger rum dem emellan, aldrig kanna absolut förenas, fastän de kunna förlikas; ty den enskilde måste, så har man ansett, alltid gifva något med sig åt det allmanna, hvarpå det första beviset ligger i ägauderätten, sjelfva grundvel:n för sambällens bestånd, som hkväl redan innefattar en uppoffiing sf naturrätten eller den naturliga driften hos len sinnhga menniskan till begärins tillfredstäl!ande. Det är likväl med en verklig förundran och lädje,. som vi erfare af den ifrågavarande förattaren, att han besitter i sin kunskap denna högre enhet,, som skall icke blott förlika, uan ock förena dessa båda motsatser. Han esitter, med ett ord, nyckeln till 19:de årbun-1I