tecknade med en viss talang, och intrigen sammansatt utan allt för mycket machineri. Mamsell Högqvist, som misstriss Siddens, och Fru Hjortsberg, som Georgina, äro hvar och en på sin plats. Hr Almlöf är i vissa scener, såsom t. ex. den i första akten, der han, efter sin entrevue med misstriss Siddons, gäckad och förtviflad säger henoe sitt sista ord och skyndar sin väg, icke fullkomligt lycklig. en yiterliga hetta och häftighet, så i tal som rörelser, hvarmed hsn bär utfar, synes verkhgen allt for tillgjord, och en sådan som man kan skrämma barn med; utan tvifvel måtte det dock skola vera någon djupare meving med hvad sir Arthur i detta ögonblick för på tungan, och en mera alfvarlig, accentuerad ton, något synligt bemödande att beherrska en upprörd sinnesstämning, Vore här mera på sitt ställe. Hr Habicht är en gammal hederlig, beskedlig iman, såsom han skall vara, men svårligen kan man se på honom, att han är filosofie professor, som han också skall vara. Man finner ej här detta pedantiska i hållning och åtbörder, detta omståndliga och doceraude i sjelfva uttalet, denna originella och dammiga kostym, som mererdels gör en fiosofie professor till en så bjertans lustig ligur! Imedlertid har Hr H., så som han tagit rollen, flere rätt goda momanger, synnerligt i andra aken, der han för en stund föreställer, huru en gammal stadig man af en hufvudstads himmel och intryck kan blifva förvandlad till ea vildhjerna och börja rasa på gamla dagar.