ledsamt, medförde muntrande lektyr, vanligen en Jordebok. Läsaren må icke tyda detta såsom förakt för tysk litteratur och tyska litteratörer. Tvärtom erkänner förf. villigt, att det är de outtröttliga och skarpsynta tyska forskarne, som gått före Europa i alla, men framför allt i de rent spekulativa veteaskaperna, och att det ar tyska suillen, som lyftat den sköna litteraturen till den höga punkt, der den nu står. Men ipgen kan annat än skratta åt den förfärliga träsmak, som åder i all tysk stil. Denna är en egenhet, hvars förklaring väl mi vara möjlig, men icke lätt; och besynnerligt är, att ingen bland de universella och på allt sig försökande tyskarne fallit på den tanken, att försöka skrifva sitt modersmål så, som de öfriga europeiska språken skrifvas. Ogörligt är det icke; men kanske fruktar man att förlora skenet af grundlighet. Imedlertid är det en gång så; och en aning säger oss, att ingen anuan revolution sker i Tyskland förr, än den skett i språket. Tyskan, sådar den nu för ögonen synes, är oförenlig med all revolution. Man må le åt vår hypothes, om maa behagar; men ett närmare besinnande må den väl vara värd. Ingen kan ivbilla sig, at i språket ligger skälet, hvarföre Tyskland icke har någou revolution att snart vänta; men sp åket kan vara ett tecken sill, ett uttryck af andra saker, hvari detta skäl ligger. — Så länge detta tecken finues, torde vederbörande kunna vara tygga. Red. har trott, att denna uppsats utan tvifvel skall med nöje genomläsas, men vi måste reservera oss emot den tankan, att hvad deruti yttras om tyska språkets närvarande tillstånd, skulle vara öfverallt tillämpligt. Tvertom finner man i en stor del af dess nyare litteratur en stil med ganska enkla periodbyggnader och -mer och mer närmande sig den fransyska konstruktionen, likasom sjelfva de båda nationerna i sednare tider börjat allt mer sätta värds på kunskapen om hvad den ena eller andra äger utmärkt och värdt efterföljd. Efter förf:s slutledning skulle således 1ievolutionen i Tyskland redan vara börjad.